jobb eller ledigt?
Man kan diskutera det gamla säget, arbete ger frihet. Jag har de senaste åren fantiserat om de 4 veckors semester, sån där som vanliga mänskor har, och tänkt att denna höst kommer att vara den piggaste nånsin. Och trots en otrolig värme, och det faktum att både hjärtat och barnen har förgyllt tillvaron, var det där med semester lite överskattat.
Låg i feber en vecka, och har haft så fantastiskt ont i lederna så att jag tidvis inte kunnat gå eller ens hålla i nåt. Har funderat över alla möjliga krämpor jag kan tänkas ha (men såklart inte kommit iväg till doktorn) men nu misstänker jag starkt att det var semestern som försvagade mig.
Jag blev nämligen genast bättre när jag började jobba...
Hjärtat som är lärare, påstår att han varit ledig så länge att han blir arbetsskygg.Ungarna, som är lediga lika länge, spenderar ungefär halva sin vakna tid med att klaga på att de har tråkigt.
Så är det så himla bra med det där lediga, sist och slutligen?
För mycket och för lite skämmer allt, sägs det ju, och det är väl sant.Bra med ledigt, men man uppskattar det mer, när det inte blir så ofta.
Så är det ju med det mesta, och därför var det riktigt trevligt att äta lunch på stan idag, vilket jag inte gjort sen i våras. Sen åkte hjärtat med mig ut för att leta efter gregersö lägergård, och konstaterade att utsikten ÖVER Möckelö är tusen gånger finare, än utsikten FRÅN Möckelö. Färjterminalen må vara en viktig tillgång, men vacker är den inte.
Nåja, nu är det dags att vara ledig igen i tre dar. Dels för att det verkar som om jag har mer övertid att ta ut än jag nånsin hade kunnat föreställa mig, efter lite felräkning i timlistorna. Dels för att det är omöjligt att få nåt gjort när alla andra som man vill ha tag på har semester.
Så imorgon blir det vikingaliv i Saltvik med barnen. Vilket också brukar uppskattas, det händer ju bara en gång i året.
Dags attt vakna ur semesterdvalan.
Jag har haft min första fullängdssemester på mååånga år, och snacket om semester var klart överskattat.Åtminstonde som jag spenderade en vecka av den i feberyra, och nästan två veckor totalt ledbruten. Jag har fortfarande värk i lederna, det byter ställe hit och dit, utom i händerna där den är konstant.
MEN. Det blev klart bättre när jag åkte på jobb igår. Sammanträffande? I think not. Det är tydligtvis inte bra att vara ledig så där mycket.
Men visst har det varit skönt, och behövligt också.Men jag älskar hösten och väntar faktiskt på den nu, tro det eller ej.
Ett bryskt uppvaknande ur sommardvalan fick alla i fredags, av händelserna i Norge. Jag vet inte vad mer man kan skriva, jag tror alla delar samma känsla, som är så svårt att sätta ord på.
Alla som varit med om att mista en nära så plötsligt, faller tillbaka i sin egen gamla sorgkänsla,och det är ganska outhärdligt att tänka att andra nu ska gå igenom samma sak.Man önskar de fick slippa.
Vad gäller gärningsmannen, så visst vill man sitta och tänka ut en hel hög outhärdliga straff för honom. Men jag har svårt att ropa dödsstraff. Jag vill inte önska livet ur någon, det är inte min sak att bestämma över liv och död. Lika lite som han hade rätt att bestämma över sina offers död. Ett fel plus ett fel, blir inte ett rätt.
Man kan bara hoppas , att de där straffen för de sju dödssynderna, stå i lava och äta småkryp och allt vad det är, är rena rama semestern i jämförelse med vad som väntar en sån mänska när det är dags.
Det finns dessutom än mer elände i världen. Läste om byar i afrika där mödrar könsstympar sina döttrar genom att skära bort deras bröstkörtlar. Varför? För att de kanske blir mindre åtråvärda som våldtäktsoffer utan bröst...
Mänskor lever så. Kvinnor lever så.År 2011. Man vill knappt tänka på det.
Minns ni hungersnöden i Afrika på 80-talet, då alla barn i Norden fick lära sig att det finns ett land som heter Biafra, där barnen aldrig skulle säga blä till maten,tänk på dem?
Det var tydligen en droppe i havet mot den nöd som råder där nu.Var är alla aid-galor när de behövs som bäst?
Egentligen har vi det ju oförskämt bra här ändå.Våra största bekymmer är hur många kommuner vi ska ha, hur mycket vi ska betala för att bli av med sopor, och hur ofta det är rimligt att skärgårdsfärjorna går.Småaktrigt, när man jämför mot mänskoliv. Men man är ju sig själv närmast, och varje tragedi handlar om mänskor , och det finns mänskor att slåss för på hemmaplan också.
Och fast det just nu känns futtigt att tänka på budgetar och strukturförändringar, vet jag att det kommer den dan när det är fokus på hemmaplan, och att jag då vill vara där och lägga näsan i blöt.
Vilket gör att jag med lite skräckblandad förtjusning ser fram emot hösten inte bara för höstens skull iår, utan även för valet.
86 dagar kvar. Bäst att börja fila på argumenten kanske...
MEN. Det blev klart bättre när jag åkte på jobb igår. Sammanträffande? I think not. Det är tydligtvis inte bra att vara ledig så där mycket.
Men visst har det varit skönt, och behövligt också.Men jag älskar hösten och väntar faktiskt på den nu, tro det eller ej.
Ett bryskt uppvaknande ur sommardvalan fick alla i fredags, av händelserna i Norge. Jag vet inte vad mer man kan skriva, jag tror alla delar samma känsla, som är så svårt att sätta ord på.
Alla som varit med om att mista en nära så plötsligt, faller tillbaka i sin egen gamla sorgkänsla,och det är ganska outhärdligt att tänka att andra nu ska gå igenom samma sak.Man önskar de fick slippa.
Vad gäller gärningsmannen, så visst vill man sitta och tänka ut en hel hög outhärdliga straff för honom. Men jag har svårt att ropa dödsstraff. Jag vill inte önska livet ur någon, det är inte min sak att bestämma över liv och död. Lika lite som han hade rätt att bestämma över sina offers död. Ett fel plus ett fel, blir inte ett rätt.
Man kan bara hoppas , att de där straffen för de sju dödssynderna, stå i lava och äta småkryp och allt vad det är, är rena rama semestern i jämförelse med vad som väntar en sån mänska när det är dags.
Det finns dessutom än mer elände i världen. Läste om byar i afrika där mödrar könsstympar sina döttrar genom att skära bort deras bröstkörtlar. Varför? För att de kanske blir mindre åtråvärda som våldtäktsoffer utan bröst...
Mänskor lever så. Kvinnor lever så.År 2011. Man vill knappt tänka på det.
Minns ni hungersnöden i Afrika på 80-talet, då alla barn i Norden fick lära sig att det finns ett land som heter Biafra, där barnen aldrig skulle säga blä till maten,tänk på dem?
Det var tydligen en droppe i havet mot den nöd som råder där nu.Var är alla aid-galor när de behövs som bäst?
Egentligen har vi det ju oförskämt bra här ändå.Våra största bekymmer är hur många kommuner vi ska ha, hur mycket vi ska betala för att bli av med sopor, och hur ofta det är rimligt att skärgårdsfärjorna går.Småaktrigt, när man jämför mot mänskoliv. Men man är ju sig själv närmast, och varje tragedi handlar om mänskor , och det finns mänskor att slåss för på hemmaplan också.
Och fast det just nu känns futtigt att tänka på budgetar och strukturförändringar, vet jag att det kommer den dan när det är fokus på hemmaplan, och att jag då vill vara där och lägga näsan i blöt.
Vilket gör att jag med lite skräckblandad förtjusning ser fram emot hösten inte bara för höstens skull iår, utan även för valet.
86 dagar kvar. Bäst att börja fila på argumenten kanske...
