När det värsta har hänt.
Utom en sak. Hjälpt den unga mänska som miste livet till drogerna i helgen.
Och plötsligt är hela det där första stycket helt hopplöst, meningslöst. Värdelöst.
Visst vet jag logiskt sett,att jag gjort skillnad. Dels hör jag till de lyckliga som faktiskt fått höra det av såna jag mött och kunnat ge nåt , dels vet jag att saker jag gjort rimligtvis idag eller i framtiden kanske får någon att låta bli att prova, att må lite bättre, att välja nåt annat.
Men ändå.
Jag vet att man måste kämpa vidare, ännu hårdare. Men just idag känner jag mig så maktlös och värdelös och förbannad.
Förbannad på att det finns nåt sånt som droger. Förbannad på att mänskor får må så dåligt så man måste ta till dem.
Djävulen har gjort två genidrag i mina ögon. Dels har han övertygat folk om att han inte finns. Dels har han skapat droger.
Hur kan man rimligtvis vinna över nåt så ont?
Själen skriker av hjälplöshet, och ändå är det bara en bråkdel av angrundsvrålet från de själar, som sörjer mest idag.
Och varför kan jag inte göra nåt för att hjälpa dem?
Jag känner mig som den största svikaren av dem alla idag.
Jag står på barrikaderna, påstår mig vara en drogmotståndare, en som jobbar hårt mot detta.
Skitsnack. Ingenting har jag gjort som ändrar det faktum, att ännu en familj har drabbats av det som inte får hända. Och den smällen , den tar inte jag. Det är de som får ta den, de som lämnades kvar i spillrorna av ett liv.
Bryt ihop och kom igen, javisst. Men för varje gång det händer, blir jag lite mindre hel.
Vila i frid M.
Framåt för ett bättre Åland - Obunden samlings valprogram 2011
Vad har hon gjort egentligen?
Jag blev ju roligt nog invald i fullmäktige i Lemland, men blev snabbt på det klara med att ska jag få grepp om detta med politik, ska jag göra det från grunden.Så jag "volonterade" för kommunstyrelse-uppdrag ,och det har varit ett oerhört intensivt arbete.Men roligt. 3-4 timmar långa möten var tredje vecka, några heldags-möten varje år, massor med lagar och förordningar och förvaltningsstadgar att lära sig, och just förvaltning har varit en utmaning att lära sig. Nu kan jag en del, men långt ifrån allt.
Med styrelseuppdraget följde uppdraget att representera styrelsen i någon nämnd, s.k polytruck.jag har varit polytruck i socialnämnden och det har varit jätteintressant att följa deras arbete.
I kommunen har jag det senaste året haft uppdraget att sitta i byggkommitten för utbyggnad av skolans gymnastiksal, och det har väl varit den största utmaningen.Efter att kommunstyrelsen varit helt enig om hur vi ville att salen skulle se ut i storlek och utformning, fick vi i kommitten uppdraget att ta fram förslag, och så mycket skäll har jag aldrig fått för ett arbete.
Glad var jag att få vara med och påverka den här utbyggnaden som jag tycker är jätteviktig, men blev stoppad i affären och ställd tillsvars på föräldramöten och kalas, om varför vi ville ha en så liten sal när alla kommuninnevånare vill ha en stor. Ja jisses,vi ville ju bara göra en så stor och bra sal som möjligt för pengarna, men där fick vi. Nu är vi så långt komna i detta arbete att vi har fått in entrepenader och ska föreslå entrepenör till styrelsen.Det händer saker och det blir nog bra tillslut, men synd är det när man på byn får höra att man själv jobbat emot, och nån annan får äran för alltihop, när verkligheten är en helt annan.
Jag har det senaste året suttit i fritidsnämnden, men kan inte ta äran åt mig att ha åstadkommit så mycket där under året, däremot har jag ju i styrelsen gjort mycket för fritidssektorn, heltidstjänst för ungdomsledaren, pengar i Påse-projekt, basketplan,multisportarena , och en av mina ljsuare ideer tycker jag, kolonilotter i anslutning till äldreboendet.De är inte förverkligade ännu, men beslutet finns.
Jag har ju jobbat på landskapnivå också. 2008 tog jag plats i en kommitten för ungdomspolitiskt program, och det arbete vi gjorde då, la grunden för det som händer på ungdomspolitiska sidan idag.Fantastiskt kul att se effekter av nåt man startade upp för snart fyra år sen.
Det senaste ett och ett halvt året, har jag suttit i landskapsregeringens kommitte för alkohol och drogpolitik, och där har jag försökt föra fram en lång lista på åtgärder jag tycker behöver göras, men arbetet i gruppen har mest gått ut på att gå igenom det nuvarande handlingsprogrammet, och att höra folk från fältet för att få en uppfattning om hur situationen ser ut och vad som behöver göras.Lite besviken är jag, men en erfarenhet rikare.
Jag har ju också suttit i direktionen för Ålands lyceum, det har varit en helt ny erfarenhet för mig, men spännande att ha fått följa med omorganiseringen till Ålands gymnasium från insidan.
Det var mina politiska uppdrag.Förutom dem har jag suttit i styrelsen för hem och skola i Khs, suttit som vise ordförande och numer ordförande i Fri från narkotika, och de senaste två åren har jag haft ordinarie plats i partistyrelsen för obundna.
Sådärja. Alla mina uppdrag i en salig röra.De ideella har inget med politiken att göra, och jag hoppas att folk kan skilja dem åt.Själv gör jag allt jag kan för att inte blanda ihop dem.
Det kan tyckas mycket, men mitt viktigaste uppdrag är ju det som mamma. Och jag vet att ni undrar, för det gör alla om en mamma hinner göra annat än att vara just mamma - Jo, jag hinner med barnen också. Jag är tillochmed en bra och engagerad mamma. Sedär blev jag stor på mig i allefall. Men är det något jag är stolt över, så är det just min mammaroll, och den sköter jag efter bästa förmåga. Att jag tycker det är roligt att vara mamma gör ju saken väldigt mycket enklare, såklart.
Det här med påverkan.
Jag började inte med politik och satt och funderade på vad jag ska välja för hjärteområde. Det var de frågorna som drev in mig i politiken, helt enkelt. Men som kommunpolitiker har jag ju suttit och beslutat, och haft åsikt om allt från avloppsfrågor, detaljplaner, skolreformer, avfallshantering och skatteprocenter, för att nämna en del.
Jag tror bara inte man kan jobba i 110 för alla frågor, även om man är mer eller mindre insatt i dem.
Så jag fortsätter nog på mitt sätt ändå.
Och igår kände jag att jag fick utdelning för det. Det som kanske är en bagatell i vissas ögon, en ändring av tobakslagen, så att det ska vara förbjudet även att köpa ut till minderårig, och att inneha som minderårig, skulle behandlas en andra gång (av tre) i lagtinget. Nånting som vi i den parlamentariska grupp för alkhol och drogfrågor har varit eniga om att skulle göras, och som jag trott var en formsak, visade sig vara på väg att förkastas.
Dagen före fick jag veta att cebterns Henry Lindström aviserat att han skulle föreslå att förslaget förkastades i tredje behandling, och att centern och kanske en del av liberalerna skulle stöda det.
Eftersom jag tycker lagen är viktig, och jag jobbar preventivt med just de här frågorna, tänkte jag att nåt måste jag försöka.Så jag satte mig helt enkelt ner och skrev ett mail till var och en av dessa ledamöter, och förklarade vikten av lagen enligt mig. Nu vill jag inte inbilla mig att det var bara det som gjorde, att Henry drog tillbaka sitt förkastande, men från att varit emot på måndagen, så var det ett enigt lagting som klubbade förslaget i andra omgång.
Jag inbillar mig att jag kanhända var en liten liten del av det.
Och det visar ju ändå, att var kvinnas/mans åsikt räknas.
Och att man ju faktiskt, om man vill och försöker, kan påverka just sina hjärtefrågor.
Dagar man inte vill minnas, men måste.För dem som gick, och dem som är kvar.
11 september 2001.
26 december 2004.
11 februari 2007.
I den nötiga reklamen om semesterresor, tjatar Mads Mikkelsen om dagarna som gick, och dagarna man minns.
De här datumen hade gärna fått vara såna där som bara gick. Men det är de inte. Och av respekt för dem som gick bort då, och av respekt för dem som finns kvar, måste man minnas.
28 september 1994 väntade jag mitt första barn. Jag kunde inte jobba pga rygg-och höftbekymmer, så jag gick språklinjen på folkis istället. Morgonen den 28:e åkte jag till skolan som vanligt, men det blev ingen vanlig dag.Under natten hade passagerarfärjan Estonia sjunkit, och över 800 människor dött. Det gick en hel del estniska elev er på skolan, många av dem hade vänner och bekanta ombord. Jag minns att jag skjutsade en flicka, som jag inte kände speciellt väl, till sjukhuset i stan, för att leta efter sin bror. Ni kan tänka er den bilturen. Då tänkte jag, att det är mycket bättre att se katastrofer på teven, än att ha dem inpå en.
Den 11 september 2001 bodde jag i Flaka, och hade fyra veckor tidigare fått min lilla M. Satte mig på morgonen i soffan för att amma, slog på teven, och där satt jag resten av dagen.
När man i direktsändning kunde se det första tornet rasa, och visste att detta händer just nu, nu rasar det i denna minut över alla dessa tusentals mänskor - då visste man nog att det var en dag man aldrig skulle glömma. Inte var det mycket bättre att se katastrofer genom teverutan.
Den 26 december 2004 hörde jag om en översvämning i Thailand. Den mänskliga hjärnan trubbas av när den dagligen hör katastrofer, och min registrerade denna, och tyckte det var hemskt, men inte så att jag rusade till teven. Men under dagen hördes mer och mer, och känslan av att jag missat nåt, kröp längs ryggraden. Först på kvällen gick vidden av tsunamin (jag hade knappt hört ordet före) upp för mig, och dagen efter fick vi höra om familjen vi inte kände men kände till, som saknades, och den bekant som saknade sin fru och sina små barn.
Jag minns att jag tänkte, att de kommer för ofta nu, katastroferna. Vi hinner inte helna emellan.
Den 11 februari 2007 vaknade jag vid femtiden på morgonen av att telefonen ringde. Jag tror jag svarade på första signalen, ringer det den tiden , från en släkting, då vet man att det är illa. Min första reaktion när jag fick veta att L hade lämnat oss, var att sätta mig och vika tvätt.Nog visste jag då att den dagen skulle bli den som toppade listan av dagar man inte vill minnas.
Men man gör det ju ändå. Man minns dagarna, man minns vad man gjorde, och när det gäller 11 september, minns man bilderna som rullade gång på gång. Inte var världen alltigenom god innan, men den dagen försvann all oskuld och ingen kunde blunda för hur ond och förstörd världen och dess innevånare hade blivit.
För många blev det nog början på en vändning, en längtan efter att göra skillnad, och att göra gott.
Det måste vi fortsätta med. Av respekt av de som gick, och de som blev lämnade kvar.
Saker som kunde vara bra att få jobba för.Del 1
Här kommer de tre första punkterna på min "att göra lista":
1.Den psykologtjänst som inom Åhs inrättades för att 50% av heltid jobba med missbrukare ska ses över. I nuläget används tjänsten till andra målgrupper.
- Det här med psykiatrihjälp för missbrukare har varit en historia för sig. När jag började jobba med missbrukarfrågor fanns en regel som sa att man måste vara ren 2 år för att få komma till vuxenpsyk. Nu är man nere i (rätta mig om jag har fel) 6 månader. Man kan tycka att man måste vara ren så länge för att kunna tackla orsakerna till att man börjat missbruka, men samtidigt behöver man under sitt första nyktra år oerhört mycket stöd och hjälp. Man är nämligen tvungen att med nykter hjärna ta itu med allt det man gjort under sitt missbruk, och det är inte alltid trevliga saker. Att bearbeta såna saker, kan man behöva professionell hjälp med. Det är oerhört viktigt att den tjänst som är skapad JUST för missbrukare, också används för just det.
2.Övervakat elevhem för åländska studeranden från skärgården. Många skärgårdsunga flyttar till stan efter grundskolan. De flesta bor i privata hyreslägenheter, mer eller mindre utan vuxen översyn. Man kanske hyr rum av någon privatperson, men kan man kräva att i hyreskontraktet även ingår ansvar för den inneboende? Knappast. Det finns ännu ett år ett elevhem, men där bor mestadels ungdomar från andra ställen än Åland. Jag skulle vilja se ett studenthem för bara ungdomar under 18, i första hand skärgårdsunga. Studenthemmet skulle ha klara regler, kanske gemensam middag ibland och övervakare dygnet runt. För att göra det attraktivt för föräldrar, skulle drogpolicyn vara väldigt strikt, alltså man skulle inte tillåta festande på det sätt som har förekommit på elevhemmen hittills. Dessutom skulle boendet vara mycket förmånligt.
3. För att minska trycket på skolpsykologer/kuratorer /Bup, samt för att fånga in unga i riskgruppen för psykisk ohälsa, bör skolvärdar inrättas i landskapets skolor, samt en rekommendation om detsamma göras till kommunerna för högstadieelever. I GHS har man länge haft en skolvärd, i Strandnäs har man numer Marcus Svensson anställd (han har en annan titel, men ungefär samma funktion). Tanken är att ha en fältare fast i skolan, enkelt sagt. En som inte har samma auktotitära roll som en lärare, men som finns där och kan fånga upp de som driver omkring, som kan stävja bråkiga situationer, som kan medla, se till att den som behöver till kurator eller psykolog kommer dit i tid, nån som kan hjälpa och ge råd om allt från mobbning till läxläsning. Rätt utfört skulle detta ge mobbade en person att vända sig , det skulle främja integrering, minska bråk och vandalisering, ge ökad trygghet och viktigast av allt, fånga upp många ungdomar som mår dåligt, innan det gått för långt. Om jag skulle få genomföra EN enda sak när det gäller ungdomsfrågor, så är det utan tvivel denna, att alla skolor ska ha åtminstonde en skolvärd.
Min offentliga dagbok.Eller inte.
Jodå, det kommer en fredagsbok.Imorgon.
Känner mig inte upplagd för att utsätta mig för mer kritik idag. Är en tillräckligt dålig mänska ändå, verkar det.
Ni får en bild att titta på istället. Hur dålig mänska man än är, finns det alltid värre.Den här typen,tex.
Min offentliga dagbok. del 4 torsdag
07.00
- Första skoldan. Alla upp, alla på toaletten samtidigt, alla rosta bröd samtidigt. Känns bekant.
08.00
- De mindre sambosarna cyklar till skolan, gymnasisten kan, återigen, inte åka nån passlig buss så han liftar med Mor. Hinner prata lite skolgång och sånt på vägen.Tur det, visar sig vara en sällsynt upplevelse denna dag.
08.30
- Jobba jobba. Har oväntat bra koll på läget trots lite jobbande i veckan, planeringen har funkat för en gångs skull.Nästa vecka blir minst 50 timmars, men den dagen den sorgen.
14.00
- Tar pyttelite arbete med mig hem, vilket jag hinner göra undan direkt eftersom alla tycks ha intressantare saker för sig än att umgås med mig.Läser lite integrationslag i brist på annat kul.
14.30
- De små sambosarna på plats.Letar diverse bilder till planeringspärm, fyller i scheman och infopapper, och annat smått och gott pyssel. hänger lite byk, lagar lite tidig middag pga ett kvällsmöte.
16.30
- J åker på en fisketur med sin far, M äter 4 äpplen till efterrätt.Undrar om det är skadligt?
17.00
- Åker på möte i stan, inte mindre än två påföljande varann.bryter upp först av alla, men det lär komma fler möten att bevista.
20.30
- Soffhäng. Ingen orkar med nåt mer avancerat än så.
21.30
- Alla små smulor i säng.Hinner se gymnasisten en sväng och höra om skolan,har åkt om varann idag så det var ju trevligt att synas en minut eller två.
22.00
- slösurfar,läser kommunstyrelseföredragning,försöker översätta en projektplan från finska med google översätt, funkar fantastiskt dåligt.Struntar i alltihop och kollar Criss Angel, lösa sudoku och dricka te.
Jobbtimmar: 5, 5. (men så effektiva så de borde räknas som 8)
Tid med barnen: Ungefär fyra-ish.
Dagens höjdpunkt : Att skolan börjat.
Dagens lågvattenmärke: Att skolan börjat.
Min offentliga dagbok. del 3 onsdag.
07.00
- Jagar upp gymnasisten, funderar på att sätta mig och jobba, men trillar isäng en stund igen.Vaknar åter
09.00
- morgonkaffe,klistrar kuvert och skriver på föreläsningsmaterial.Läser en rps-rapport för att friska upp minnet (börjar jag bli gammal och minnessvag?)
11.00
- tar nyvaknade gullungar till stan för att köpa pennor,sudd och andra livsnödvändigheter till morgondagens skolstart.Efter mycket divlande inhandlas varsin elevkalender, eftersom "det blir mer ordning på läxor och prov, och man får bättre betyg". Om de fortfarande används när september kommer, ska jag äta upp min mössa.
13.00
- firar sista sommarlovsdagen med en glass på italienska glassbaren, skjutsar hem barnen och åker tillbaka till stan för ett möte på landskapsregeringen kl.
15.00
-Bla,bla,bla.Politik.
17.00
- Hemma och hinner plocka undan lite leksaker innan några eftersläntrande födelsedagsgäster tittar in.Fika, fika.
18.30
- Middag; pasta med baconsås, snart 12-åringen åker iväg med sin far en sväng, minstingen redovisar sin nya telefon och andra saker som en gammal mamma tydligtvis inte förstår om att vara 10årig tjej.
20.00
- Tar en promenad runt byn hela högen, med lekpauser vid skolan och dagis.Kollar in läget vid pallar-plommonträdet, får nog vänta ett tag ännu innan skörd.
21.00
-skurar upp och jagar isäng .Skriver en insändartext, går igenom jobbmailen och svarar på dem.Imorgon jobb på kansliet, är nog på tiden.
22.00
- svidar om till pyjamas, slösurfar och dricker te.Nattinatti.
Arbetstid: Rysligt lite, skriver 2 h i timlistan.
Tid med barnen: 9-isch.(förutom att en rymde iväg en stund på kvällen)
Dagens höjdpunkt: fikastund på stan,hejdå sommaren.
Dagens lågvattenmärke: Nja, svårt att hitta nån.Förutom att hushållspappret är slut, men det är ju värdsliga saker, sa Karlsson.
Min offentliga dagbok.Del 2 Tisdag.
07.30
- Upp å hoppa, kalasdag! Egentid med kaffemuggen, dukar frukostbrickan till födelsedagsbarnet.
08.00
- Väcker efter bästa förmåga gymnasisten, en stund senare snart-tolvåringen.Försöker samla ihop ett födelsedagsuppvaktningståg.
08.30 ca
- Uppvaktning av ett låtsasovande födelsedagsbarn med alltför många och dyra presenter. Om inte detta är kvalitetstid, så vet inte jag..
09.00
- Skjutsar gymnasisten (eftersom det inte finns busstrafik på kobben!) till skolan, åker via jobbet och hämat hem lite jobb.
Jobbar hemifrån till ca 11,inte helt ostört.
12.00
- fyller tårtor och glaserar kakor med födelsedagsM, stryker kalasduken, plockar fram lite porslin.Kastar varsin macka på¨ungarna i vetsakp om att resten av dagens intag kommer att bestå av socker,grädde och choklad nersköljt med Coca cola.
13.00
- Första gästerna anländer.Kaffe, tårta,ja ni vet upplägget.10åringen verkar nöjd med presenterna hittills.
14.30
- Åker till jobbet för ett styrelsemöte.Pga framförhållning minimalt med förberedelse, så här tidigt ska jag förbereda alla möten hädanefter. Klok styrelse sväljer i stort sett allt jag säljer in inför höstens verksamhet.Vilket betyder att...det blir mycket att göra på jobbet i höst.Tur att man kan vara ledig ganska mycket nu.
17.30
- Återvänder till kalasplatsen.Pga värdelösa kollektivtrafikförbindelser kommer gymnasisten, som skulla ha lagat mat, hem en halvtimme efter mig, så maten blir liksom mitt i kalaset sen.Tur att man känner alla gäster, de verkar ha öerseende med det.
Sammanlagt 18 gäster hinner vi räkna in, innan kalasbutiken stänger vid..
21.30
- röjer efter drabbningen, genomgång av presenthögen.
22.00
- Alla ligger och läser i sina sängar,otroligt nog.Egentiden rullar , ska ta en kopp te och läsa mig till sömns.
Arbetstid :knappa 3 h (men effektiva såna)
Tid hemma med barnen. Typ..9?
Dagens höjdpunkt : morgonens uppvaktning av prinsessan.
Dagens lågvattenmärke: att frysen stått öppen så glassen hade smält.Tur att det är nära till affären..
Min offentliga dagbok. Del 1.Måndag.
Första rapporteringen.
07.00
- väckarklockan brölar, sömnig egentid en halvtimme.Efter en mugg kaffe känns det riktigt mysigt med en tidig stilla morgon.Vet att DET går över efter en vecka, på sin höjd.
07.30
- Väcker gymnasisten, frukost på tu man hand = kvalitetstid.
08.30
- Skjutsar nämda skolelev till första skoldagen, grinar lite i bilen (när han stigit ur och inte märker det), åker till jobbet.
13.00
- passar på att slå två flugor på smällen, och skjutsa en eventuell power clubmedarbetare hem,och samtidigt prata i bilen, eftersom det ändå var på vägen hem för mig med.
13.15
- Hemma med barnen. Mellis, uppvisning av cykling utan händer, kalasbakning och dito städning.Besöker fb en stund.Städar gemensamt kaninburen (= M klappar kaninen, jag städar)
13.30
- Gymnasisten återvänder efter äventyr i staden.
16.40
- Matlagning med hjälp av J o. M, gymnasisten syns inte till (han kramar troligtvis om sin dator, som väl inte varit ensam såhär länge förut.)fb-surf.
17.00
- Middag. Kulinarisk stekt korv med gräddstuvad pasta. Möjligtvis kan jag bli anmäld för fantasilös matlagning, men det är ju ändå måndag.
17.30
- kan man kalla uppstädning av köket för egentid? Allefall blev jag riktigt ensam om det. Nåja, de hittade till diskmaskinen med sina tallrikar, efter lite vägledning.Alltid nåt. Kvällspyssel; kortspel,tre i rad, soffhäng i grupp.Bakar jordgubb och rabarberpaj.
22.00
- Sovtid för vissa, arbetstid för andra. Jobbar hemifrån 22-23.30.Surfar på fb och bloggen.
24.00 - Snark.
Summa arbetstid: 6 h.
Tid hemma med barnen : typ 8-9 h?
Egentid: 30 min. (plus tre besök på fb, sammanlagt 1 h 15 min.Det är väl oxå egentid va?)
Dagens höjdpunkt : Morgonfika m gymnasisten, kalasbakningen.
Dagens lågvattenmärke: Städa badrummet.
Min offentliga dagbok.
Jag hoppas ärligt på kommentarer, för frågan är alltså om jag spenderar för mycket tid på jobb och uppdrag, och för lite med mina barn.
Jag tycker ju att det finns två sorters tid att spendera med barnen.Dels "normaltid", ni vet när man är hemma, ibland gör man nåt på varsitt håll, ibland tillsammans.Där ingår tex städning (vilket vi alltid gör tillsammans) middag (vilket vi alltid äter tillsammans) , matlagning,läxläsning m.m.
Sen finns ju kvalitetstid,som kanske är svårare att definiera.Men i mina ögon är det när man antingen medvetet skapar ett tillfälle där man umgås med fokus på varann, som tex en spelkväll,en picknick osv.Dels kan det vara situationer som uppstår oplanerat, tex en biltur med bara ett av barnen, när an får tillfälle att diskutera sånt man inte gör när nån lyssnar.
Mina barn är alltså 10 (i övermorgon), 12 (om tre veckor) och 16 år.10åringen och 12åringen bor hos mig varannan vecka, 16åringen hela tiden.
Jag jobbar 30/vecka (i snitt) som verksamhetsledare, men jag bestämmer min arbetstid själv, så jag kan jobba 10 timmar en vecka, 50 timmar nästa.Jag hoppar in som lärarvikarie i stan, några timmar/dagar i månaden.
Jag har några politiska uppdrag, men jag har minskat ner på dem;
Kommunstyrelsen i Lemland (möte var tredje vecka)
Polytruck i Socialnämnden (ca 1 gång/mån)
Ledamot i fritidsnämnden (ca var 6:e vecka)
Ledamot i byggkommitten för Lemlands skola/gymnastiksal (2-3 möten per termin)
Ledamot i Lr,s kommitte för alkohol och narkotikapolitiskt program (ca 1 gång/mån)
Förutom detta, är jag ordförande i Fri från narkotika (ca 1 gång /mån).
Jag är föredragande tjänsteman när styrelsen på mitt jobb sammanträder (ca 1 gång/mån) och allt detta tillsammans ger ungefär 6 möten i månaden.När jag kan, styr jag mötena till de veckor jag har bara äldsten hos mig.
Som jämförelse kan jag säga, att när jag jobbade inom vården, jobbade jag i snitt 2-3 kvällar i veckan, alltså fler kvällar än vad som går åt till mina möten nu, dessutom tar inte alla dessa möten mer än nån timme. Jag är dessutom alltid ledig de helger mina mindre barn är hos mig.
Så ser upplägget ut, och denna vecka är ganska intensiv på mötesfronten, så jag tänkte börja min redovisning nu.
Det blir nånsorts timredovisning, men inte helt detaljerad.Egentid tänker jag inte specificera, men det kan vara allt från träning till fika med en vän.
Here goes,välkomna in och snoka.
Valfrossa!!
Vissa drabbas av os-frossa vart fjärde år, andra varje år i maj månad av ishockeyvm-frossa. Det finns de som börjar elda upp sig inför festivalsäsongen, eller kräftpremiären.
Jag tillhör den skaran som drabbas av valfrossa vart fjärde år.
Låter kanske inte så häftigt, men roligt är det. Vet att de närmaste 10 veckorna kommer att vara intensiva, fyllda av möten och kampanjer, och massor av diskussioner med folk.
"Varför hör man inget under de fyra år som gått, bara när det blir val?" säger folk ibland. Ja, ärligt talat, om jag hade kört en intensiv kampanj i fyra år skulle ni nog vara rejält trötta på mig vid det här laget, och hade jag haft en kortare kampanjperiod för säg två år sen, skulle ni ändå inte minnas vad jag sa.
Under de fyra år som går mellan varje val, jobbar man istället med de frågor man brinner för, i mitt fall mycket sociala frågor,ungdomsfrågor, utbildning och missbrukaromsorg.Och, som kommunpolitiker i allefall, allt möjligt annat också, från byggplaneområden till sopavgifter och allt där emellan.
Men det betyder ju inte att man pratar med folk om sin politik, och vad folk vill. Det gör man när man är ute och hälsar på arbetsplatserna, när man går på öppet hus i skolan, eller när man handlar mjölk i affären.
Men valkampanjandet är speciellt, och faktiskt riktigt roligt. Bara man kommer förbi den där inlärda spärren om att inte berätta för folk vad man är bra på. Om man söker jobb, måste man ju förklara varför just man själv skulle passa så bra för jobbet, så är det med lagtingsplatserna också. Men det är ett onordiskt beteende, och jag undrar ibland om folk tycker man är självgod när man framhäver sig i kampanjerna?
Fast det är bra mycket bättre att få röster på sin egen förmåga, än på andras misslyckanden.
Tycker jag allefall.
Och hur det än är med valkampanjandet, så tror jag folk är smartare än att de röstar på den som bjöd på mest korv, eller finaste ballongen.
Jag tror nog folk är smarta nog att rösta på nån de tror kommer göra ett bra jobb.
Jag hoppas innerligt att det är några som tror att jag kan det. Det tror jag nämligen själv, men jag behöver nog några fler röster, än den och mammas och pappas..
tackolov att man blev kvinna.
Det jag pratar om är en attityd mot omgivningen, som kan verka oskyldig, men om man blir utsatt för den dagligen, kan få vem som helst att tappa tron på sig själv.
Det handlat dels om alla män som skojar till det med "lilla gumman" uttalanden, som de tycker är roligt, men som alla som har nånsorts intelligens kan identifiera som en välkänd härskarteknik. Och ett tecken på att man ser ner på den man "gummar". Det handlar inte bara om just det uttrycket, utan alla uttalanden som ofta görs inför andra mänskor på nån annans bekostnad, under täckmantel att man skojar.
Att skoja är en sak. Att dra såna där "höhö"-skämt, gärna om kvinnor, inför andra män, är nåt helt annat.
Det kan handla om allt från kvinnor i allmänhet, "kärringarna i kaffekön är ju som ilskan bin, det gäller att hålla sig undan,höhö", till pikar till den egna partnern. " jag ska höra med regeringen, höhö".
Att överhuvudtaget skämta på andras bekostnad, kanske funkar om du är ståuppkomiker, men inte om du är en vanlig 40+ i en random folksamling nånstans.
Det handlar inte om att kvinnor, eller jag, är känslig.Jag har skinn på näsan så det räcker och blir över, jag kan säga ifrån när jag tycker det behövs.
Det handlar om, att man saknar respekt för medmänskor.Att man anser sig vara förmer kanske, eller försöka dölja att man inte är det?
Och största skuggan faller ju på dem själva. Finns det nåt mer gubbaktigt, än att dra "kvinnoskämt", eller gumma någon?
Pinsamt, det är vad det är.
Tackolovatt man blev kvinna.
jobb eller ledigt?
Man kan diskutera det gamla säget, arbete ger frihet. Jag har de senaste åren fantiserat om de 4 veckors semester, sån där som vanliga mänskor har, och tänkt att denna höst kommer att vara den piggaste nånsin. Och trots en otrolig värme, och det faktum att både hjärtat och barnen har förgyllt tillvaron, var det där med semester lite överskattat.
Låg i feber en vecka, och har haft så fantastiskt ont i lederna så att jag tidvis inte kunnat gå eller ens hålla i nåt. Har funderat över alla möjliga krämpor jag kan tänkas ha (men såklart inte kommit iväg till doktorn) men nu misstänker jag starkt att det var semestern som försvagade mig.
Jag blev nämligen genast bättre när jag började jobba...
Hjärtat som är lärare, påstår att han varit ledig så länge att han blir arbetsskygg.Ungarna, som är lediga lika länge, spenderar ungefär halva sin vakna tid med att klaga på att de har tråkigt.
Så är det så himla bra med det där lediga, sist och slutligen?
För mycket och för lite skämmer allt, sägs det ju, och det är väl sant.Bra med ledigt, men man uppskattar det mer, när det inte blir så ofta.
Så är det ju med det mesta, och därför var det riktigt trevligt att äta lunch på stan idag, vilket jag inte gjort sen i våras. Sen åkte hjärtat med mig ut för att leta efter gregersö lägergård, och konstaterade att utsikten ÖVER Möckelö är tusen gånger finare, än utsikten FRÅN Möckelö. Färjterminalen må vara en viktig tillgång, men vacker är den inte.
Nåja, nu är det dags att vara ledig igen i tre dar. Dels för att det verkar som om jag har mer övertid att ta ut än jag nånsin hade kunnat föreställa mig, efter lite felräkning i timlistorna. Dels för att det är omöjligt att få nåt gjort när alla andra som man vill ha tag på har semester.
Så imorgon blir det vikingaliv i Saltvik med barnen. Vilket också brukar uppskattas, det händer ju bara en gång i året.
Dags attt vakna ur semesterdvalan.
MEN. Det blev klart bättre när jag åkte på jobb igår. Sammanträffande? I think not. Det är tydligtvis inte bra att vara ledig så där mycket.
Men visst har det varit skönt, och behövligt också.Men jag älskar hösten och väntar faktiskt på den nu, tro det eller ej.
Ett bryskt uppvaknande ur sommardvalan fick alla i fredags, av händelserna i Norge. Jag vet inte vad mer man kan skriva, jag tror alla delar samma känsla, som är så svårt att sätta ord på.
Alla som varit med om att mista en nära så plötsligt, faller tillbaka i sin egen gamla sorgkänsla,och det är ganska outhärdligt att tänka att andra nu ska gå igenom samma sak.Man önskar de fick slippa.
Vad gäller gärningsmannen, så visst vill man sitta och tänka ut en hel hög outhärdliga straff för honom. Men jag har svårt att ropa dödsstraff. Jag vill inte önska livet ur någon, det är inte min sak att bestämma över liv och död. Lika lite som han hade rätt att bestämma över sina offers död. Ett fel plus ett fel, blir inte ett rätt.
Man kan bara hoppas , att de där straffen för de sju dödssynderna, stå i lava och äta småkryp och allt vad det är, är rena rama semestern i jämförelse med vad som väntar en sån mänska när det är dags.
Det finns dessutom än mer elände i världen. Läste om byar i afrika där mödrar könsstympar sina döttrar genom att skära bort deras bröstkörtlar. Varför? För att de kanske blir mindre åtråvärda som våldtäktsoffer utan bröst...
Mänskor lever så. Kvinnor lever så.År 2011. Man vill knappt tänka på det.
Minns ni hungersnöden i Afrika på 80-talet, då alla barn i Norden fick lära sig att det finns ett land som heter Biafra, där barnen aldrig skulle säga blä till maten,tänk på dem?
Det var tydligen en droppe i havet mot den nöd som råder där nu.Var är alla aid-galor när de behövs som bäst?
Egentligen har vi det ju oförskämt bra här ändå.Våra största bekymmer är hur många kommuner vi ska ha, hur mycket vi ska betala för att bli av med sopor, och hur ofta det är rimligt att skärgårdsfärjorna går.Småaktrigt, när man jämför mot mänskoliv. Men man är ju sig själv närmast, och varje tragedi handlar om mänskor , och det finns mänskor att slåss för på hemmaplan också.
Och fast det just nu känns futtigt att tänka på budgetar och strukturförändringar, vet jag att det kommer den dan när det är fokus på hemmaplan, och att jag då vill vara där och lägga näsan i blöt.
Vilket gör att jag med lite skräckblandad förtjusning ser fram emot hösten inte bara för höstens skull iår, utan även för valet.
86 dagar kvar. Bäst att börja fila på argumenten kanske...
Tack för att du stöder barnarbetet.
I det förebyggande arbetet koncentrerar vi oss ofta på alkohol och drogförebyggande åtgärder, och glömmer ibland bort tobaksrökningen. Man kan tycka att upplysningen är så god när det gäller tobakens skadeverkan på hälsan, så att förebyggande kampanjer inte behövs i samma utsträckning.
Men fortfarande förekommer rökning i alla högstadieskolor runt om i landskapet, trots att ”alla vet” att det är skadligt.
Frågan är, om man inser att det inte bara drabbar en själv om man väljer att stöda tobaksindustrin genom att röka. Barnarbete är en av de hörnpelare tobaksindustrin stöder sin verksamhet på.
De flesta av de tobaksproducerande länderna har lagar som reglerar barnarbete, och majoriteten av dem har dessutom skrivit under FN:s konvention om barnets rättigheter. De stora tobaksbolagen påstår sig bekämpa barnarbete. Trots det är barnarbete ett utbrett fenomen på tobaksplantage över hela världen.
Inte nog med att barnen far illa av att arbeta långa tunga dagar, de hindras från sin skolgång och de får bestående hälsoskador av sitt arbete.
Enligt en studie gjord i Filippinerna ( källa: A non smoking generation) påvisade barnen sömnsvårigheter, utmattning, eksem, sår och skador till följd av exponering av giftiga gödningsmedel, astma och allergier till följd av kontakt med tobaksblad och tobaksdamm, samt insjuknade i Green Tobacco sickness, en typ av niktinförgiftning som orsakas av det nikotin som absorberas av huden genom kontakt med blöta tobaksbklad. Förgiftningen ger symptom i form av huvudvärk, illamående, kräkningar ,andningssvårigheter, yrsel och hjärtklappning.
I en UNICEF rapport (child work in the Bidi industry) kan vi läsa följande citat:
”Min mamma låter mig inte gå i skolan. Hon låter mig inte leka. Ibland ger hon mig $0.02-$0.04 så att jag jobbar med henne. Jag avskyr bidiarbetet( Bidi= en billig typ av tunna cigaretter rullade i blad) men jag måste hjälpa min mamma. Min bror måste inte arbeta eftersom att han är pojke.”
7-årig flicka, Bangladesh
”Jag får betalt en gång i månaden eller varannan månad. Ibland vill fabriksägaren inte betala oss och då blir det gräl. Men vi kan inte protestera så mycket för då slutar de ge oss arbete. Vi måste ta de pengar vi får. Här finns inga andra jobb för oss.”
14-årig flicka, Bangladesh (beskriver sitt arbete som hon får $0.10 för 5-6 timmars arbete för.)
Att påverka dessa länder ,tex Argentina, Brasilien ,Kina, Indien, Malawi, och Zimbabwe är svårt för den lilla mänskan. Men vi kan låta bli att använda de rpodukter som denna industri erbjuder.
Genom att röka förstör du inte bara ditt eget liv, du hjälper även till att försämra livet för tusentals barn världen över.
Cita Nylund- mjuk i fläsket.
Idag känns som en ganska typisk sån där dag som man aldrig kommer att minnas, eller längta tillbaka till.Som bara går, i en trist grå lunk.
Har två intensiva jobbveckor framför mig, med mässa och konferenser,roligt men energikrävande, och energin är låg just nu.
Ni vet hur det ibalnd klumpar ihop sig med dåligheter och tråkigheter, jobbiga men hanterbara när de kommer en och en, förödande för livslusten när de kommer i gäng.Har haft en sån period nu, och skulle nödvändigt behöva lite vårsol och tussilago för att komma igen.
Men när man känner sig allmänt dissad av både omvärlden och högre makter, så finns allefall barnen där och muntrar upp.
Igår gicks igenom lite kläder som sorterats ut från garderoben, och mellansonen undrade om jag växt ur dem.
"Tycker du jag blivit tjock?",sa jag lite skämtsamt. "nej, du är inte tjock,bara...bred" blev svaret.
"ja, och så där mjuk i fläsket som en mamma" sa dottern.
Ja, det är alltid nåt.Duger man inte till nåt annat, så är man ju en kramvänlig,bred och fläskmjuk mamma allefall.
Regnbågsfrågor.
Men varför vänta på att de ska fråga, tänkte jag, och svarar helt frankt på dem här i min blogg.frågorna är de exakta, förutom att jag bytt ut ordet riksdagsledamot till lagtingsledamot.
1. Kommer du i ditt arbete som lagtingsledamot att rösta för en äktenskapslag som behandlar människor jämlikt oberoende av sexuell läggning, och kommer du att jobba för t.ex. lika rättigheter för samkönade par och heteropar gällande vigsel, adoption och gemensamt efternamn?
Självklart.Utan att veta alltför mycket om hur lagen ser ut idag, vågar jag påstå att ett lagförslag som ger alla mänskor samma (självklara) rättigheter, är en absolut nödvändighet.
2. Normbrytande ungdomar t.ex. homosexuella tonåringar mår dåligt i skolan och självmordsstatistiken bland i synnerhet hbtiq-ungdomar är dyster. Borde information om sexuella minoriteter och könsminoriteter ingå i den obligatoriska utbildningen för alla lärare, hälsovårdare och andra som arbetar med barn och unga?
Ja, absolut.Dessutom borde man få verktyg och metoder att arbeta med, så att man kan underlätta för, och stärka tonåringar i dessa situationer.
3. Tycker du att personer som genomgår en könskorrigeringsprocess (man till kvinna/kvinna till man/annat) skall få spara sina spermier eller äggceller för att senare i livet använda dem till att skaffa egna biologiska barn?
Oj, svår fråga.jag visste inte ens att det var möjligt att bli gravid som könskorrigerad kvinna, eller att producera spermier som könskorrigerad man.Inget område jag kan, som ni märker..
Spontan tänker jag på komplikationer som kan uppstå vid inavelsfrågor, är det inte samma risker här? Mitt spontana svar är nej, men det betyder inte att jag kanske ändrar mig, när jag vet mer om saken.Eller, blir mer övertygad om mitt nej.Får återkomma där.
4. Tycker du det är lämpligt att två män eller två kvinnor dansar pardans på Presidentens bal i direktsänd tv?
Man önskar att man inte skulle behöva fråga sånt. Är det ok att en blondin och en rödhårig dansar ihop på presidentens bal? En finne och en svensk? En lång och en kort? En österbottning och en Hesa-bo? Eller borde man införa snygghetskrav på balen, för att inte besvära känsliga tittare med fula mänskor? Eller danskunskaper, så man slipper se folk trampa på varandras tår? Frågan är helt befängd i mina ögon. Om ni inte fattade, betyder det att svaret är ja.
stenåldersbitar och fornminnen.
Det är att kliva in i elden, att ge sig in i debatten om fornminneslagen,jag vet. Särskilt om man har min åsikt. Och inte ens är ordentligt insatt i frågan.
Men ibland måste man säga nåt, annars är man en liten lort, eller hur det nu var. Ni må kasta skit och skrika att jag är dum ihuvet, varsågoda.
Jag tycker att vårt förflutna är nästan lika viktigt som vår framtid. Jag tycker vår åländska historia, från stenåldersfynd till Julius Sundblom är en del av de vi är. Det är jag knappast ensam om, på Åland finns många byalag och föreningar som värnar om sin lilla del av historien. Pellas skeppargård, Albanus, Fibula är några exempel.
Men när vi kommer till Långbergsöda, händer nåt märkligt. Detta som åtminstonde i mina lekmannaögon är att betrakta som ålänningens vagga, ursprunget till hela vår öbefolkning, har väldigt lite värde i var mans hjärta, verkar det som. Det har gått troll i hela historien.
För X antal år sen, fanns i Långbergsöda en alldeles fantastiskt fin stenåldersby, där barn, vuxna, turister- alla kunde uppleva en liten del av vårt ursprung, åka sälskinnskanot, laga mat över öppen eld, leka stenålderslekar. Ett fantastiskt upplägg, som man hade kunnat utveckla hur mycket som helst. Men av nån för mig okänd anledning, bestämdes (och det gjordes väl knappast av tjänstemän på museibyrån?) att allt skulle rivas?!
Jag kan bara anta att det var i besparingssyfte. Vad annars.
För några år sen började den stridighet ( i ett ganska gammalt krig, har jag förstått) som väl nu är inne i sitt andra slag, kan man väl säga, med att de då nyblivna ägarna till Glamilders ville bygga på sin tomt. Under den tidigare ägarens tid hade man från museibyrån gjort inventering av området, och där hade hittats otroliga mängder fynd. Så det kan inte ha varit en nyhet för ägarna, precis, men liv blev det allefall.
Min uppfattning av hela den affären, är kortfattat så, att man ansökte om att få bygga, från museibyrån sa man att en utgrävning måste göras först. Det ville inte ägaren stå för, så det gjorde museibyrån.Sen ville man i allefall inte bygga,och landskapet köpte hela rasket.
Tjänstemännen på museibyrån fick oförtjänt mycket skit av både den ena och den andra under den här tiden.
Nu började historien om igen då, med att en markägare tar sand från ett område på sin egen mark, och blir polisanmäld. Låter ju märkligt och befängt, om man råkar glömma bort det faktum att dessa markägare i de här områdena, har fått ersättning under mycket lång tid, just för att de inte får ta från dessa fornlämningar.I det här fallet var det markägarens son som , enligt uppgift, av misstag gjorde ingreppet.
Kan så vara, och då kan man ju tycka att det är märkligt att någon som bott och vuxit upp i detta område lyckats undgå att höra talas om dessa områden och dessa ersättningar,förståss.Det är väl svårt att svara på, och synd var det ju att inte någon upplyste om detta innan den stackars mänskan satte sig i traktorn då.
Men ,som åland är fullt av handlingskraft, ibland, så drar nu ett riktigt uppbåd igång. Hela byn vill sälja sina marker till landskapregeringen, de vill inte registrera sina fornlämningar, och de vill kunna göra vad de vill med sin mark (som de även vill sälja, alltså).
Och jag kan inte låta bli att fundera på några saker. Dels undrar jag, om de som nu inte vill registrera fynd på sin mark, dragit nytta av den sänkta arealskatt man hade rätt till fram till 2005? Om man gjort det, har man ju i princip redan godtagit att man har lämningar på sin mark.
Jag undrar också hur många av dessa markägare som faktiskt har tänkt bygga nåt, och fått avslag på det pga fornlämningar? Att de inte kan bruka skogen får de ju ersättning för, och om man inte tänkt bygga nåt, vad är problemet?
Jag undrar lite över alla arga som nu vill sälja också.Det har varit mycket prat om många generationers hem, släktgårdar som man värnar om. Nu vill man sälja dem. De som köpt mark och boende i området är också arga, men tog de inte reda på vad som gällde när de köpte? Det gör man väl?
Nog är det mycket onödigt trassel på LR i frågan, det kan jag hålla med om. Men att museibyråns personal ska stå vid skampålen tycker jag är fel.
Deras uppdrag (från landskapsregeringen) är att bevara dessa områden.Punkt. Om landskapsregeringen bestämmer att nåt ska grävas ut, gräver de ut. Om landskapsregeringen säger att det inte ska grävas ut, gräver de inte ut. Mycket enkelt. De gör sitt jobb enligt uppdrag.
Museibyrån är ingen egen enhet med egen makt.Det är en byrå under Lr's utbildnings och kultur-avdelning,en av många andra.
Ansvaret ligger på Utbildnings och kulturavdelningen.
Sen kan man tycka si eller så om vikten av att bevara fornlämningarna. Jag tycker det är viktigt. Om jag var lycklig ägare till mark i Långbergsöda, hade jag gått runt och myst över alla stenbitar i blomlandet, gjort om ladan till ett stenålderskafe och haft stenåldersmiddagar för mina vänner. Men jag är ingen skogsbrukare, bara en "stenromantiker" .Är man skogsbrukare tycker man säkert tvärtom. Det får man göra.
Men man får inte bryta lagen.
Har man ett avtal där man åtnjuter ersättningar för att inte använda sin mark, och man bryter det avtalet. Då ska man väl betala tillbaka de ersättningarna, ganska självklart. Man har ju ätit kakan och vill ha den kvar,s.a.s.
Och det är ju möjligt att markägaren hade gjort det,betalat tillbaka, om man på Lr inte polisanmält, utan bara frågat snällt.Men jag tvivlar faktiskt.Och då är en polisanmälan helt rimlig, tycker jag. Ett måste, helt enkelt. Har man fått erättningar man inte ska ha, måste de lämnas tillbaka.
Om det nu är som tidningarna får det att verka, att hela Åland förutom museibyrån (och jag då) tycker att det bara är skräp, och inte värt att bevara, så ändra då lagen och låt folk gräva och bygga bäst de vill. Men så ser inte lagen ut nu.
Och om så skulle bli fallet, så undrar jag hur länge det tar innan nån markägare får snilleblixten att göra sig en hacka på att avyttra uppgrävda stenbitar.Som man inte gärna vill medge att man har, genom registreringen, men som man vill ha ersättning för. Och bortbgrävda så att man kan bygga nåt, ifall man får lust.
