Citas vrå

Jag har satt all min tid, ALL min tid, de senaste åren, på att jobba mot missbruk. Min arbetstid, min fritid, mina politiska uppdrag har gått ut på främjande, förebyggande och vårdande arbete. På alla olika plan har jag jobbat,  på fältet med ungarna, de älskade, underbara. Både de som mår bra och de som mår sämre. Jag har föreläst, kampanjat, gjort statistik, skapat debatt, försökt förändra attityder, upplyst, uppmuntrat, upprört. Jag har pratat med anhöriga, lyssnat. Jag har suttit på möte efter möte, skapat dokument, skrivningar, handlingsprogram, skapat tjänster och service , byggt basketplaner, grillat korv, demonstrerat, delat ut kampanjkramar, visat filmer, ordnat träffar, dragit tjejgrupper, föräldrastödgrupper, peppkvällar och öppet hus. Säg nåt, och jag har baske mig gjort det.

Utom en sak. Hjälpt den unga mänska som miste livet till drogerna i helgen.
Och plötsligt är hela det där första stycket helt hopplöst, meningslöst. Värdelöst.

Visst vet jag logiskt sett,att jag gjort skillnad. Dels hör jag till de lyckliga som faktiskt fått höra det av såna jag mött och kunnat ge nåt , dels vet jag att saker jag gjort rimligtvis idag eller i framtiden kanske får någon att låta bli att prova, att må lite bättre, att välja nåt annat.
Men ändå.

Jag vet att man måste kämpa vidare, ännu hårdare. Men just idag känner jag mig så maktlös och värdelös och förbannad.
Förbannad på att det finns nåt sånt som droger. Förbannad på att mänskor får må så dåligt så man måste ta till dem.
Djävulen har gjort två genidrag i mina ögon. Dels har han övertygat folk om att han inte finns. Dels har han skapat droger.
Hur kan man rimligtvis vinna över nåt så ont?
Själen skriker av hjälplöshet, och ändå är det bara en bråkdel av angrundsvrålet från de själar, som sörjer mest idag.
Och varför kan jag inte göra nåt för att hjälpa dem?
Jag känner mig som den största svikaren av dem alla idag.
Jag står på barrikaderna, påstår mig vara en drogmotståndare, en som jobbar hårt mot detta.
Skitsnack. Ingenting har jag gjort som ändrar det faktum, att ännu en familj har drabbats av det som inte får hända. Och den smällen , den tar inte jag. Det är de som får ta den, de som lämnades kvar i spillrorna av ett liv.

Bryt ihop och kom igen, javisst. Men för varje gång det händer, blir jag lite mindre hel.
Vila i frid M.