Vad har hon gjort egentligen?
Det är en balansgång tycker jag, att veta hur mycket "reklam" man ska göra för sig själv såhär i valtider.Dels vill man inte verka stor på sig och skryta, dels vill jag inte blanda ihop arbete, fritid och politik. Men eftersom jag arbetar både professionellt i den preventiva verksamheten, ideellt med drogförebyggande/anhörigomsorg och politiskt med alltihop, blir det ibland extra svårt att veta var gränsen går.Men på bloggen tycker jag ändå jag kan berätta lite om vad jag sysslat med sen förra valet.
Jag blev ju roligt nog invald i fullmäktige i Lemland, men blev snabbt på det klara med att ska jag få grepp om detta med politik, ska jag göra det från grunden.Så jag "volonterade" för kommunstyrelse-uppdrag ,och det har varit ett oerhört intensivt arbete.Men roligt. 3-4 timmar långa möten var tredje vecka, några heldags-möten varje år, massor med lagar och förordningar och förvaltningsstadgar att lära sig, och just förvaltning har varit en utmaning att lära sig. Nu kan jag en del, men långt ifrån allt.
Med styrelseuppdraget följde uppdraget att representera styrelsen i någon nämnd, s.k polytruck.jag har varit polytruck i socialnämnden och det har varit jätteintressant att följa deras arbete.
I kommunen har jag det senaste året haft uppdraget att sitta i byggkommitten för utbyggnad av skolans gymnastiksal, och det har väl varit den största utmaningen.Efter att kommunstyrelsen varit helt enig om hur vi ville att salen skulle se ut i storlek och utformning, fick vi i kommitten uppdraget att ta fram förslag, och så mycket skäll har jag aldrig fått för ett arbete.
Glad var jag att få vara med och påverka den här utbyggnaden som jag tycker är jätteviktig, men blev stoppad i affären och ställd tillsvars på föräldramöten och kalas, om varför vi ville ha en så liten sal när alla kommuninnevånare vill ha en stor. Ja jisses,vi ville ju bara göra en så stor och bra sal som möjligt för pengarna, men där fick vi. Nu är vi så långt komna i detta arbete att vi har fått in entrepenader och ska föreslå entrepenör till styrelsen.Det händer saker och det blir nog bra tillslut, men synd är det när man på byn får höra att man själv jobbat emot, och nån annan får äran för alltihop, när verkligheten är en helt annan.
Jag har det senaste året suttit i fritidsnämnden, men kan inte ta äran åt mig att ha åstadkommit så mycket där under året, däremot har jag ju i styrelsen gjort mycket för fritidssektorn, heltidstjänst för ungdomsledaren, pengar i Påse-projekt, basketplan,multisportarena , och en av mina ljsuare ideer tycker jag, kolonilotter i anslutning till äldreboendet.De är inte förverkligade ännu, men beslutet finns.
Jag har ju jobbat på landskapnivå också. 2008 tog jag plats i en kommitten för ungdomspolitiskt program, och det arbete vi gjorde då, la grunden för det som händer på ungdomspolitiska sidan idag.Fantastiskt kul att se effekter av nåt man startade upp för snart fyra år sen.
Det senaste ett och ett halvt året, har jag suttit i landskapsregeringens kommitte för alkohol och drogpolitik, och där har jag försökt föra fram en lång lista på åtgärder jag tycker behöver göras, men arbetet i gruppen har mest gått ut på att gå igenom det nuvarande handlingsprogrammet, och att höra folk från fältet för att få en uppfattning om hur situationen ser ut och vad som behöver göras.Lite besviken är jag, men en erfarenhet rikare.
Jag har ju också suttit i direktionen för Ålands lyceum, det har varit en helt ny erfarenhet för mig, men spännande att ha fått följa med omorganiseringen till Ålands gymnasium från insidan.
Det var mina politiska uppdrag.Förutom dem har jag suttit i styrelsen för hem och skola i Khs, suttit som vise ordförande och numer ordförande i Fri från narkotika, och de senaste två åren har jag haft ordinarie plats i partistyrelsen för obundna.
Sådärja. Alla mina uppdrag i en salig röra.De ideella har inget med politiken att göra, och jag hoppas att folk kan skilja dem åt.Själv gör jag allt jag kan för att inte blanda ihop dem.
Det kan tyckas mycket, men mitt viktigaste uppdrag är ju det som mamma. Och jag vet att ni undrar, för det gör alla om en mamma hinner göra annat än att vara just mamma - Jo, jag hinner med barnen också. Jag är tillochmed en bra och engagerad mamma. Sedär blev jag stor på mig i allefall. Men är det något jag är stolt över, så är det just min mammaroll, och den sköter jag efter bästa förmåga. Att jag tycker det är roligt att vara mamma gör ju saken väldigt mycket enklare, såklart.
Jag blev ju roligt nog invald i fullmäktige i Lemland, men blev snabbt på det klara med att ska jag få grepp om detta med politik, ska jag göra det från grunden.Så jag "volonterade" för kommunstyrelse-uppdrag ,och det har varit ett oerhört intensivt arbete.Men roligt. 3-4 timmar långa möten var tredje vecka, några heldags-möten varje år, massor med lagar och förordningar och förvaltningsstadgar att lära sig, och just förvaltning har varit en utmaning att lära sig. Nu kan jag en del, men långt ifrån allt.
Med styrelseuppdraget följde uppdraget att representera styrelsen i någon nämnd, s.k polytruck.jag har varit polytruck i socialnämnden och det har varit jätteintressant att följa deras arbete.
I kommunen har jag det senaste året haft uppdraget att sitta i byggkommitten för utbyggnad av skolans gymnastiksal, och det har väl varit den största utmaningen.Efter att kommunstyrelsen varit helt enig om hur vi ville att salen skulle se ut i storlek och utformning, fick vi i kommitten uppdraget att ta fram förslag, och så mycket skäll har jag aldrig fått för ett arbete.
Glad var jag att få vara med och påverka den här utbyggnaden som jag tycker är jätteviktig, men blev stoppad i affären och ställd tillsvars på föräldramöten och kalas, om varför vi ville ha en så liten sal när alla kommuninnevånare vill ha en stor. Ja jisses,vi ville ju bara göra en så stor och bra sal som möjligt för pengarna, men där fick vi. Nu är vi så långt komna i detta arbete att vi har fått in entrepenader och ska föreslå entrepenör till styrelsen.Det händer saker och det blir nog bra tillslut, men synd är det när man på byn får höra att man själv jobbat emot, och nån annan får äran för alltihop, när verkligheten är en helt annan.
Jag har det senaste året suttit i fritidsnämnden, men kan inte ta äran åt mig att ha åstadkommit så mycket där under året, däremot har jag ju i styrelsen gjort mycket för fritidssektorn, heltidstjänst för ungdomsledaren, pengar i Påse-projekt, basketplan,multisportarena , och en av mina ljsuare ideer tycker jag, kolonilotter i anslutning till äldreboendet.De är inte förverkligade ännu, men beslutet finns.
Jag har ju jobbat på landskapnivå också. 2008 tog jag plats i en kommitten för ungdomspolitiskt program, och det arbete vi gjorde då, la grunden för det som händer på ungdomspolitiska sidan idag.Fantastiskt kul att se effekter av nåt man startade upp för snart fyra år sen.
Det senaste ett och ett halvt året, har jag suttit i landskapsregeringens kommitte för alkohol och drogpolitik, och där har jag försökt föra fram en lång lista på åtgärder jag tycker behöver göras, men arbetet i gruppen har mest gått ut på att gå igenom det nuvarande handlingsprogrammet, och att höra folk från fältet för att få en uppfattning om hur situationen ser ut och vad som behöver göras.Lite besviken är jag, men en erfarenhet rikare.
Jag har ju också suttit i direktionen för Ålands lyceum, det har varit en helt ny erfarenhet för mig, men spännande att ha fått följa med omorganiseringen till Ålands gymnasium från insidan.
Det var mina politiska uppdrag.Förutom dem har jag suttit i styrelsen för hem och skola i Khs, suttit som vise ordförande och numer ordförande i Fri från narkotika, och de senaste två åren har jag haft ordinarie plats i partistyrelsen för obundna.
Sådärja. Alla mina uppdrag i en salig röra.De ideella har inget med politiken att göra, och jag hoppas att folk kan skilja dem åt.Själv gör jag allt jag kan för att inte blanda ihop dem.
Det kan tyckas mycket, men mitt viktigaste uppdrag är ju det som mamma. Och jag vet att ni undrar, för det gör alla om en mamma hinner göra annat än att vara just mamma - Jo, jag hinner med barnen också. Jag är tillochmed en bra och engagerad mamma. Sedär blev jag stor på mig i allefall. Men är det något jag är stolt över, så är det just min mammaroll, och den sköter jag efter bästa förmåga. Att jag tycker det är roligt att vara mamma gör ju saken väldigt mycket enklare, såklart.
Det här med påverkan.
Ibland blir jag kallad ensakspolitiker. Folk tycker att mina intresseområden är för smala, jag måste bredda mig. Jag tycker såklart, att de frågor jag brinner för alltid ska få komma i första rummet. Det är ju pga dem jag sysslar med politik, inte tvärtom.
Jag började inte med politik och satt och funderade på vad jag ska välja för hjärteområde. Det var de frågorna som drev in mig i politiken, helt enkelt. Men som kommunpolitiker har jag ju suttit och beslutat, och haft åsikt om allt från avloppsfrågor, detaljplaner, skolreformer, avfallshantering och skatteprocenter, för att nämna en del.
Jag tror bara inte man kan jobba i 110 för alla frågor, även om man är mer eller mindre insatt i dem.
Så jag fortsätter nog på mitt sätt ändå.
Och igår kände jag att jag fick utdelning för det. Det som kanske är en bagatell i vissas ögon, en ändring av tobakslagen, så att det ska vara förbjudet även att köpa ut till minderårig, och att inneha som minderårig, skulle behandlas en andra gång (av tre) i lagtinget. Nånting som vi i den parlamentariska grupp för alkhol och drogfrågor har varit eniga om att skulle göras, och som jag trott var en formsak, visade sig vara på väg att förkastas.
Dagen före fick jag veta att cebterns Henry Lindström aviserat att han skulle föreslå att förslaget förkastades i tredje behandling, och att centern och kanske en del av liberalerna skulle stöda det.
Eftersom jag tycker lagen är viktig, och jag jobbar preventivt med just de här frågorna, tänkte jag att nåt måste jag försöka.Så jag satte mig helt enkelt ner och skrev ett mail till var och en av dessa ledamöter, och förklarade vikten av lagen enligt mig. Nu vill jag inte inbilla mig att det var bara det som gjorde, att Henry drog tillbaka sitt förkastande, men från att varit emot på måndagen, så var det ett enigt lagting som klubbade förslaget i andra omgång.
Jag inbillar mig att jag kanhända var en liten liten del av det.
Och det visar ju ändå, att var kvinnas/mans åsikt räknas.
Och att man ju faktiskt, om man vill och försöker, kan påverka just sina hjärtefrågor.
Jag började inte med politik och satt och funderade på vad jag ska välja för hjärteområde. Det var de frågorna som drev in mig i politiken, helt enkelt. Men som kommunpolitiker har jag ju suttit och beslutat, och haft åsikt om allt från avloppsfrågor, detaljplaner, skolreformer, avfallshantering och skatteprocenter, för att nämna en del.
Jag tror bara inte man kan jobba i 110 för alla frågor, även om man är mer eller mindre insatt i dem.
Så jag fortsätter nog på mitt sätt ändå.
Och igår kände jag att jag fick utdelning för det. Det som kanske är en bagatell i vissas ögon, en ändring av tobakslagen, så att det ska vara förbjudet även att köpa ut till minderårig, och att inneha som minderårig, skulle behandlas en andra gång (av tre) i lagtinget. Nånting som vi i den parlamentariska grupp för alkhol och drogfrågor har varit eniga om att skulle göras, och som jag trott var en formsak, visade sig vara på väg att förkastas.
Dagen före fick jag veta att cebterns Henry Lindström aviserat att han skulle föreslå att förslaget förkastades i tredje behandling, och att centern och kanske en del av liberalerna skulle stöda det.
Eftersom jag tycker lagen är viktig, och jag jobbar preventivt med just de här frågorna, tänkte jag att nåt måste jag försöka.Så jag satte mig helt enkelt ner och skrev ett mail till var och en av dessa ledamöter, och förklarade vikten av lagen enligt mig. Nu vill jag inte inbilla mig att det var bara det som gjorde, att Henry drog tillbaka sitt förkastande, men från att varit emot på måndagen, så var det ett enigt lagting som klubbade förslaget i andra omgång.
Jag inbillar mig att jag kanhända var en liten liten del av det.
Och det visar ju ändå, att var kvinnas/mans åsikt räknas.
Och att man ju faktiskt, om man vill och försöker, kan påverka just sina hjärtefrågor.
Dagar man inte vill minnas, men måste.För dem som gick, och dem som är kvar.
28 september 1994.
11 september 2001.
26 december 2004.
11 februari 2007.
I den nötiga reklamen om semesterresor, tjatar Mads Mikkelsen om dagarna som gick, och dagarna man minns.
De här datumen hade gärna fått vara såna där som bara gick. Men det är de inte. Och av respekt för dem som gick bort då, och av respekt för dem som finns kvar, måste man minnas.
28 september 1994 väntade jag mitt första barn. Jag kunde inte jobba pga rygg-och höftbekymmer, så jag gick språklinjen på folkis istället. Morgonen den 28:e åkte jag till skolan som vanligt, men det blev ingen vanlig dag.Under natten hade passagerarfärjan Estonia sjunkit, och över 800 människor dött. Det gick en hel del estniska elev er på skolan, många av dem hade vänner och bekanta ombord. Jag minns att jag skjutsade en flicka, som jag inte kände speciellt väl, till sjukhuset i stan, för att leta efter sin bror. Ni kan tänka er den bilturen. Då tänkte jag, att det är mycket bättre att se katastrofer på teven, än att ha dem inpå en.
Den 11 september 2001 bodde jag i Flaka, och hade fyra veckor tidigare fått min lilla M. Satte mig på morgonen i soffan för att amma, slog på teven, och där satt jag resten av dagen.
När man i direktsändning kunde se det första tornet rasa, och visste att detta händer just nu, nu rasar det i denna minut över alla dessa tusentals mänskor - då visste man nog att det var en dag man aldrig skulle glömma. Inte var det mycket bättre att se katastrofer genom teverutan.
Den 26 december 2004 hörde jag om en översvämning i Thailand. Den mänskliga hjärnan trubbas av när den dagligen hör katastrofer, och min registrerade denna, och tyckte det var hemskt, men inte så att jag rusade till teven. Men under dagen hördes mer och mer, och känslan av att jag missat nåt, kröp längs ryggraden. Först på kvällen gick vidden av tsunamin (jag hade knappt hört ordet före) upp för mig, och dagen efter fick vi höra om familjen vi inte kände men kände till, som saknades, och den bekant som saknade sin fru och sina små barn.
Jag minns att jag tänkte, att de kommer för ofta nu, katastroferna. Vi hinner inte helna emellan.
Den 11 februari 2007 vaknade jag vid femtiden på morgonen av att telefonen ringde. Jag tror jag svarade på första signalen, ringer det den tiden , från en släkting, då vet man att det är illa. Min första reaktion när jag fick veta att L hade lämnat oss, var att sätta mig och vika tvätt.Nog visste jag då att den dagen skulle bli den som toppade listan av dagar man inte vill minnas.
Men man gör det ju ändå. Man minns dagarna, man minns vad man gjorde, och när det gäller 11 september, minns man bilderna som rullade gång på gång. Inte var världen alltigenom god innan, men den dagen försvann all oskuld och ingen kunde blunda för hur ond och förstörd världen och dess innevånare hade blivit.
För många blev det nog början på en vändning, en längtan efter att göra skillnad, och att göra gott.
Det måste vi fortsätta med. Av respekt av de som gick, och de som blev lämnade kvar.
11 september 2001.
26 december 2004.
11 februari 2007.
I den nötiga reklamen om semesterresor, tjatar Mads Mikkelsen om dagarna som gick, och dagarna man minns.
De här datumen hade gärna fått vara såna där som bara gick. Men det är de inte. Och av respekt för dem som gick bort då, och av respekt för dem som finns kvar, måste man minnas.
28 september 1994 väntade jag mitt första barn. Jag kunde inte jobba pga rygg-och höftbekymmer, så jag gick språklinjen på folkis istället. Morgonen den 28:e åkte jag till skolan som vanligt, men det blev ingen vanlig dag.Under natten hade passagerarfärjan Estonia sjunkit, och över 800 människor dött. Det gick en hel del estniska elev er på skolan, många av dem hade vänner och bekanta ombord. Jag minns att jag skjutsade en flicka, som jag inte kände speciellt väl, till sjukhuset i stan, för att leta efter sin bror. Ni kan tänka er den bilturen. Då tänkte jag, att det är mycket bättre att se katastrofer på teven, än att ha dem inpå en.
Den 11 september 2001 bodde jag i Flaka, och hade fyra veckor tidigare fått min lilla M. Satte mig på morgonen i soffan för att amma, slog på teven, och där satt jag resten av dagen.
När man i direktsändning kunde se det första tornet rasa, och visste att detta händer just nu, nu rasar det i denna minut över alla dessa tusentals mänskor - då visste man nog att det var en dag man aldrig skulle glömma. Inte var det mycket bättre att se katastrofer genom teverutan.
Den 26 december 2004 hörde jag om en översvämning i Thailand. Den mänskliga hjärnan trubbas av när den dagligen hör katastrofer, och min registrerade denna, och tyckte det var hemskt, men inte så att jag rusade till teven. Men under dagen hördes mer och mer, och känslan av att jag missat nåt, kröp längs ryggraden. Först på kvällen gick vidden av tsunamin (jag hade knappt hört ordet före) upp för mig, och dagen efter fick vi höra om familjen vi inte kände men kände till, som saknades, och den bekant som saknade sin fru och sina små barn.
Jag minns att jag tänkte, att de kommer för ofta nu, katastroferna. Vi hinner inte helna emellan.
Den 11 februari 2007 vaknade jag vid femtiden på morgonen av att telefonen ringde. Jag tror jag svarade på första signalen, ringer det den tiden , från en släkting, då vet man att det är illa. Min första reaktion när jag fick veta att L hade lämnat oss, var att sätta mig och vika tvätt.Nog visste jag då att den dagen skulle bli den som toppade listan av dagar man inte vill minnas.
Men man gör det ju ändå. Man minns dagarna, man minns vad man gjorde, och när det gäller 11 september, minns man bilderna som rullade gång på gång. Inte var världen alltigenom god innan, men den dagen försvann all oskuld och ingen kunde blunda för hur ond och förstörd världen och dess innevånare hade blivit.
För många blev det nog början på en vändning, en längtan efter att göra skillnad, och att göra gott.
Det måste vi fortsätta med. Av respekt av de som gick, och de som blev lämnade kvar.
