Dagar man inte vill minnas, men måste.För dem som gick, och dem som är kvar.
28 september 1994.
11 september 2001.
26 december 2004.
11 februari 2007.
I den nötiga reklamen om semesterresor, tjatar Mads Mikkelsen om dagarna som gick, och dagarna man minns.
De här datumen hade gärna fått vara såna där som bara gick. Men det är de inte. Och av respekt för dem som gick bort då, och av respekt för dem som finns kvar, måste man minnas.
28 september 1994 väntade jag mitt första barn. Jag kunde inte jobba pga rygg-och höftbekymmer, så jag gick språklinjen på folkis istället. Morgonen den 28:e åkte jag till skolan som vanligt, men det blev ingen vanlig dag.Under natten hade passagerarfärjan Estonia sjunkit, och över 800 människor dött. Det gick en hel del estniska elev er på skolan, många av dem hade vänner och bekanta ombord. Jag minns att jag skjutsade en flicka, som jag inte kände speciellt väl, till sjukhuset i stan, för att leta efter sin bror. Ni kan tänka er den bilturen. Då tänkte jag, att det är mycket bättre att se katastrofer på teven, än att ha dem inpå en.
Den 11 september 2001 bodde jag i Flaka, och hade fyra veckor tidigare fått min lilla M. Satte mig på morgonen i soffan för att amma, slog på teven, och där satt jag resten av dagen.
När man i direktsändning kunde se det första tornet rasa, och visste att detta händer just nu, nu rasar det i denna minut över alla dessa tusentals mänskor - då visste man nog att det var en dag man aldrig skulle glömma. Inte var det mycket bättre att se katastrofer genom teverutan.
Den 26 december 2004 hörde jag om en översvämning i Thailand. Den mänskliga hjärnan trubbas av när den dagligen hör katastrofer, och min registrerade denna, och tyckte det var hemskt, men inte så att jag rusade till teven. Men under dagen hördes mer och mer, och känslan av att jag missat nåt, kröp längs ryggraden. Först på kvällen gick vidden av tsunamin (jag hade knappt hört ordet före) upp för mig, och dagen efter fick vi höra om familjen vi inte kände men kände till, som saknades, och den bekant som saknade sin fru och sina små barn.
Jag minns att jag tänkte, att de kommer för ofta nu, katastroferna. Vi hinner inte helna emellan.
Den 11 februari 2007 vaknade jag vid femtiden på morgonen av att telefonen ringde. Jag tror jag svarade på första signalen, ringer det den tiden , från en släkting, då vet man att det är illa. Min första reaktion när jag fick veta att L hade lämnat oss, var att sätta mig och vika tvätt.Nog visste jag då att den dagen skulle bli den som toppade listan av dagar man inte vill minnas.
Men man gör det ju ändå. Man minns dagarna, man minns vad man gjorde, och när det gäller 11 september, minns man bilderna som rullade gång på gång. Inte var världen alltigenom god innan, men den dagen försvann all oskuld och ingen kunde blunda för hur ond och förstörd världen och dess innevånare hade blivit.
För många blev det nog början på en vändning, en längtan efter att göra skillnad, och att göra gott.
Det måste vi fortsätta med. Av respekt av de som gick, och de som blev lämnade kvar.
11 september 2001.
26 december 2004.
11 februari 2007.
I den nötiga reklamen om semesterresor, tjatar Mads Mikkelsen om dagarna som gick, och dagarna man minns.
De här datumen hade gärna fått vara såna där som bara gick. Men det är de inte. Och av respekt för dem som gick bort då, och av respekt för dem som finns kvar, måste man minnas.
28 september 1994 väntade jag mitt första barn. Jag kunde inte jobba pga rygg-och höftbekymmer, så jag gick språklinjen på folkis istället. Morgonen den 28:e åkte jag till skolan som vanligt, men det blev ingen vanlig dag.Under natten hade passagerarfärjan Estonia sjunkit, och över 800 människor dött. Det gick en hel del estniska elev er på skolan, många av dem hade vänner och bekanta ombord. Jag minns att jag skjutsade en flicka, som jag inte kände speciellt väl, till sjukhuset i stan, för att leta efter sin bror. Ni kan tänka er den bilturen. Då tänkte jag, att det är mycket bättre att se katastrofer på teven, än att ha dem inpå en.
Den 11 september 2001 bodde jag i Flaka, och hade fyra veckor tidigare fått min lilla M. Satte mig på morgonen i soffan för att amma, slog på teven, och där satt jag resten av dagen.
När man i direktsändning kunde se det första tornet rasa, och visste att detta händer just nu, nu rasar det i denna minut över alla dessa tusentals mänskor - då visste man nog att det var en dag man aldrig skulle glömma. Inte var det mycket bättre att se katastrofer genom teverutan.
Den 26 december 2004 hörde jag om en översvämning i Thailand. Den mänskliga hjärnan trubbas av när den dagligen hör katastrofer, och min registrerade denna, och tyckte det var hemskt, men inte så att jag rusade till teven. Men under dagen hördes mer och mer, och känslan av att jag missat nåt, kröp längs ryggraden. Först på kvällen gick vidden av tsunamin (jag hade knappt hört ordet före) upp för mig, och dagen efter fick vi höra om familjen vi inte kände men kände till, som saknades, och den bekant som saknade sin fru och sina små barn.
Jag minns att jag tänkte, att de kommer för ofta nu, katastroferna. Vi hinner inte helna emellan.
Den 11 februari 2007 vaknade jag vid femtiden på morgonen av att telefonen ringde. Jag tror jag svarade på första signalen, ringer det den tiden , från en släkting, då vet man att det är illa. Min första reaktion när jag fick veta att L hade lämnat oss, var att sätta mig och vika tvätt.Nog visste jag då att den dagen skulle bli den som toppade listan av dagar man inte vill minnas.
Men man gör det ju ändå. Man minns dagarna, man minns vad man gjorde, och när det gäller 11 september, minns man bilderna som rullade gång på gång. Inte var världen alltigenom god innan, men den dagen försvann all oskuld och ingen kunde blunda för hur ond och förstörd världen och dess innevånare hade blivit.
För många blev det nog början på en vändning, en längtan efter att göra skillnad, och att göra gott.
Det måste vi fortsätta med. Av respekt av de som gick, och de som blev lämnade kvar.
Kommentarer
Trackback
