Dags attt vakna ur semesterdvalan.
Jag har haft min första fullängdssemester på mååånga år, och snacket om semester var klart överskattat.Åtminstonde som jag spenderade en vecka av den i feberyra, och nästan två veckor totalt ledbruten. Jag har fortfarande värk i lederna, det byter ställe hit och dit, utom i händerna där den är konstant.
MEN. Det blev klart bättre när jag åkte på jobb igår. Sammanträffande? I think not. Det är tydligtvis inte bra att vara ledig så där mycket.
Men visst har det varit skönt, och behövligt också.Men jag älskar hösten och väntar faktiskt på den nu, tro det eller ej.
Ett bryskt uppvaknande ur sommardvalan fick alla i fredags, av händelserna i Norge. Jag vet inte vad mer man kan skriva, jag tror alla delar samma känsla, som är så svårt att sätta ord på.
Alla som varit med om att mista en nära så plötsligt, faller tillbaka i sin egen gamla sorgkänsla,och det är ganska outhärdligt att tänka att andra nu ska gå igenom samma sak.Man önskar de fick slippa.
Vad gäller gärningsmannen, så visst vill man sitta och tänka ut en hel hög outhärdliga straff för honom. Men jag har svårt att ropa dödsstraff. Jag vill inte önska livet ur någon, det är inte min sak att bestämma över liv och död. Lika lite som han hade rätt att bestämma över sina offers död. Ett fel plus ett fel, blir inte ett rätt.
Man kan bara hoppas , att de där straffen för de sju dödssynderna, stå i lava och äta småkryp och allt vad det är, är rena rama semestern i jämförelse med vad som väntar en sån mänska när det är dags.
Det finns dessutom än mer elände i världen. Läste om byar i afrika där mödrar könsstympar sina döttrar genom att skära bort deras bröstkörtlar. Varför? För att de kanske blir mindre åtråvärda som våldtäktsoffer utan bröst...
Mänskor lever så. Kvinnor lever så.År 2011. Man vill knappt tänka på det.
Minns ni hungersnöden i Afrika på 80-talet, då alla barn i Norden fick lära sig att det finns ett land som heter Biafra, där barnen aldrig skulle säga blä till maten,tänk på dem?
Det var tydligen en droppe i havet mot den nöd som råder där nu.Var är alla aid-galor när de behövs som bäst?
Egentligen har vi det ju oförskämt bra här ändå.Våra största bekymmer är hur många kommuner vi ska ha, hur mycket vi ska betala för att bli av med sopor, och hur ofta det är rimligt att skärgårdsfärjorna går.Småaktrigt, när man jämför mot mänskoliv. Men man är ju sig själv närmast, och varje tragedi handlar om mänskor , och det finns mänskor att slåss för på hemmaplan också.
Och fast det just nu känns futtigt att tänka på budgetar och strukturförändringar, vet jag att det kommer den dan när det är fokus på hemmaplan, och att jag då vill vara där och lägga näsan i blöt.
Vilket gör att jag med lite skräckblandad förtjusning ser fram emot hösten inte bara för höstens skull iår, utan även för valet.
86 dagar kvar. Bäst att börja fila på argumenten kanske...
MEN. Det blev klart bättre när jag åkte på jobb igår. Sammanträffande? I think not. Det är tydligtvis inte bra att vara ledig så där mycket.
Men visst har det varit skönt, och behövligt också.Men jag älskar hösten och väntar faktiskt på den nu, tro det eller ej.
Ett bryskt uppvaknande ur sommardvalan fick alla i fredags, av händelserna i Norge. Jag vet inte vad mer man kan skriva, jag tror alla delar samma känsla, som är så svårt att sätta ord på.
Alla som varit med om att mista en nära så plötsligt, faller tillbaka i sin egen gamla sorgkänsla,och det är ganska outhärdligt att tänka att andra nu ska gå igenom samma sak.Man önskar de fick slippa.
Vad gäller gärningsmannen, så visst vill man sitta och tänka ut en hel hög outhärdliga straff för honom. Men jag har svårt att ropa dödsstraff. Jag vill inte önska livet ur någon, det är inte min sak att bestämma över liv och död. Lika lite som han hade rätt att bestämma över sina offers död. Ett fel plus ett fel, blir inte ett rätt.
Man kan bara hoppas , att de där straffen för de sju dödssynderna, stå i lava och äta småkryp och allt vad det är, är rena rama semestern i jämförelse med vad som väntar en sån mänska när det är dags.
Det finns dessutom än mer elände i världen. Läste om byar i afrika där mödrar könsstympar sina döttrar genom att skära bort deras bröstkörtlar. Varför? För att de kanske blir mindre åtråvärda som våldtäktsoffer utan bröst...
Mänskor lever så. Kvinnor lever så.År 2011. Man vill knappt tänka på det.
Minns ni hungersnöden i Afrika på 80-talet, då alla barn i Norden fick lära sig att det finns ett land som heter Biafra, där barnen aldrig skulle säga blä till maten,tänk på dem?
Det var tydligen en droppe i havet mot den nöd som råder där nu.Var är alla aid-galor när de behövs som bäst?
Egentligen har vi det ju oförskämt bra här ändå.Våra största bekymmer är hur många kommuner vi ska ha, hur mycket vi ska betala för att bli av med sopor, och hur ofta det är rimligt att skärgårdsfärjorna går.Småaktrigt, när man jämför mot mänskoliv. Men man är ju sig själv närmast, och varje tragedi handlar om mänskor , och det finns mänskor att slåss för på hemmaplan också.
Och fast det just nu känns futtigt att tänka på budgetar och strukturförändringar, vet jag att det kommer den dan när det är fokus på hemmaplan, och att jag då vill vara där och lägga näsan i blöt.
Vilket gör att jag med lite skräckblandad förtjusning ser fram emot hösten inte bara för höstens skull iår, utan även för valet.
86 dagar kvar. Bäst att börja fila på argumenten kanske...
Kommentarer
Trackback
