Ungdomar och politik.
Eller, egentligen händer det inte, men det snackas.Och dras in.
Dels var det debatt om ungdomspolitiska programmet med ungdomarna i lagtinget häromsistens.
Det var ett lyckat upplägg, om man bortser från att informationen kom ut så sent till skolorna , att endast yrkesskolan kunde närvara.En eloge till dem i allefall, som kom så många!
Och jag tyckte de var bra, frågade friskt och hade åsikter om ditt och datt.kaffestunden var väldigt givande tyckte många unga, för då fick de tillfälle att prata i mindre grupper med olika politiker.
Men.En som inte tyckte de var bra, var förvånansvärt nog Nina Fellman på nyan.
Hon tyckte att ungdomarna var dumma,tydligen.
" Många av de ungdomar som var där visste inget om politik,ställde frågor som var okunniga och på fel nivå och missförstod eller förstod inte alls svaren" skriver hon i sin krönika 14.01.11
Ja, det säger nog mer om dem som besvarade frågorna än om ungdomarna, tycker jag.Och säger mer om Nina F's inställning till ungdomar, än om ungdomarnas intellekt.
För det första ställer väljarna, alltså i detta fall ungdomarna, lagtingets arbetsgivare, frågor som intresserar dem och är intressanta för gemene (ung) man o kvinna.Dels gör de det på det sätt de pratar i vardagsfall.
Det är upp till politikerna att göra sig förstådda,helt enkelt.Och besvara och informera då,om det behövs.
Inte ska en väljare i allmänhet behöva skolas i konsten att ha en åsikt och kunskap om politik heller! Politiken måste vara begriplig, eller menar Nina att vi ska ingföra nån sorts "rösträttskort" där man måste avlägga prov för att öht få rätt att rösta?
Eller var det rätt och slätt så, att det var "fel" skola som var representerad?
Att förstå sig på ungdomar är inte svårare än att förstå sig på, säg, pensionärer, invalider, arbetslösa, hbtfolk, osv.
När man väl fattat att det de har gemensamt är just att de är unga, inte så mycket annat, gäller helt enkelt att vara lyhörd,samla kunskap och fakta.Och fråga dem det gäller, vad som berör dem.
Så är det med andra grupper,så är det med ungdomar.Om man inte tillhör den gruppen, måste man ha kontakt med dem,för att veta vad de vill.
Att vara ungdom betyder att man har en annan världsbild än säg, en 40plussare.Men det betyder inte att man har fel världsbild. Man har en annan värdegrund,och den kan ändras med tiden.Vuxna tenderar stagnera och fastna i sitt tänk,utan möjlighet att tänka utanför boxen,utanför regelboken,som unga kan.
Nåja, det inte bara snackas,det dras in pengar också.Mariehamns stad kör hårt med hyveln över all verksamhet, och eftersom fritidsnämndens verksamhet är sånt som berör folks vardag är den extra intressant, såklart.
Alla inblandade tycker det är fel att dra in dans,mek-tek,strategiklubb,vuxna på stan mm.
Och nämnden får ta smällen.Men den som borde ha piskan på ryggen enligt mig, är stadsstyrelsen och fullmäktige.
Det är de som ger en budgetram tillnämnden, och nämnden har bara att följa efter bästa förmåga.När nämnden sedan kommer med sitt äskande, kan såklart styrelsen , för att inte tala om fullmäktige, lyfta in och tillbaka vissa inbesparingar som man anser vara viktiga.Nu har nämnden gett ett förslag, och fullmäktige har godkänt.De hade kunnat lyfta in de tusenlapparna igen.
Nämndens händer är bundna nu, budgeten fastslagen och antingen måste man omfördela pengar, om det är möjligt, eller anhålla om utökad ram.I januari redan.Inte så lyckat kanske.och arbetsdrygt.
Nog borde ju någon ha reagerat på detta när budgeten diskuterades i fullmäktige?Någon?Ingen?
Ingen såg helheten, såg hur korkat det verkar att vuxna ska festa upp 30 000, men barnen inte får leka upp 6 000.
Ingen som kom på tanken, att ge en del av festkassan till skolorna för att DE skulle ordna kalas,och dit bjudit in stadens anställda/förtroendevalda, till sin fest. Och resten av pengarna till fritidsnämndens verksamhet?
Nej, tydligen inte.
Det återstår nu för de ideella krafterna att söka andra lösningar.De hoppas alla att de gör.Men inser man att man motarbetar och utarmar frivilliga krafter,som arbetar utan betalning,som sköter frivillig verksamhet på sin dyrbara fritid?
Det pratas om föräldraansvar, men ge då reella möjligheter till de föräldrar som engagerar sig.Annars slutar de.Och DÅ blir det dyrt.
Jakten på den perfekta mänskan.
I min ständiga strävan efter att bli den perfekta, mänskan (så mycket som folk klagar på mig, borde ju det vara min huvudsakliga uppgift i livet), eller åtminstonde en bättre version av den jag är nu, har jag funderat på vissa förbättringar jag borde ägna mig åt.
Jag borde tex ta itu med min hälsa. Äta hälsosamt,hemlagat, balanserat, dock inte överdrivet, man vill ju inte ge barnen en felaktig syn på mat. Allt ska förståss vara ekologiskt och närproducerat, barnen ska vara med och laga den, så att vi får kvalitetstid, och de lär sig laga hälsosam mat samtidigt.
Jag ska motionera också, lagom många gånger i veckan, inte för lite så jag verkar lat, inte så mycket att man kan kalla mig fanatisk. Det ska förståss vara gratis träning så att jag inte slösar pengar, och anpassat så att barnen kan vara med, så att de inte blir åsidosatta, och får lära sig sunda vanor. Rolig kvalitetstid, helt enkelt.
Jag ska förbättra mina kvaliteer som husfru också, barnens kläder ska i fortsättningen vara fläckfria, hela och även strukna. Huset ska vara lagom städat, inte så att jag slösar bort tid på att städa jämt och ständigt, men såpass att man kan äta på golvet, allrahelst. När jag städar, gör jag det såklart med ekologiska produkter, icke testade på djur, och barnen ska såklart vara med, så har vi roligt tillsammans. Jag ska med jämna mellanrum skåda botten av tvättkorgen, alltid minnas att ta ut luddet i tvättmaskinen, sopsortera korrekt, lämna torra rena förpackningar alltså, utan att ha slösat för mycket vatten på att rengöra dem. Jag ska vattna mina blommor, aldrig ha gammal mat i kylen, aldrig slut på toapapper, och aldrig nånsin lämna hårstrån i borsten.
Jag ska bli en bättre mamma också. Jag ska hitta ett sätt att få barnen att glatt göra läxor, och jag ska alltid sitta med när de gör det. Vi ska göra roliga pedagogiska saker tillsammans hela familjen, utan att för den skull belasta varken miljö eller ekonomi såklart. Jag ska dessutom ha djupa samtal på helt rätt nivå, om allt som tänkas kan, från relationer till självkänsla. På ett naturligt och avslappnat sätt, såklart. Jag ska vara trevlig, men inte pinsam inför kompisar, jag ska ställa upp på alla aktiviteter där föräldrar kan tänkas behöva, men samtidigt inte lägga mig i för mycket.
Jag ska vårda mina andra relationer dessutom. Jag ska ägna mer tid till mina föräldrar, ringa dem oftare, hjälpa till med allt vad tänkas kan och ha tålamod med allt de frågar om. Jag ska träffa mina syskon och andra släktingar oftare, vi ska ha kvalitetstid ihop, inte så ofta att det tar tid från barnen förståss, och gärna på ett ekonomiskt miljömässigt hållbart sätt.
Mina vänner ska jag uppmärksamma mer, träffa oftare, men såklart inte så ofta, att barnen blir lidande.
Jag ska såklart fortsätta mina åtaganden vad gäller frivilligarbete, göra mer, men på mindre tid, med mindre pengar, och helst på ett miljömässigt hållbart sätt. För att det ska bli rättvist ska jag inte enbart ägna mig åt drogfrågor, utan även åt östersjön, Hbt-frågor, barncancer, bröstcancer, prostatacancer, hemlösa hundar, barnhemsbarn i litauen, hjärtfonden och alla andra upptänkliga, behjärtansvärda ändamål. Inte så pass, att det för den skull tar tid från barnen, såklart. Jag vill ju inte vara en dålig mamma, som sagt.
På jobbet ska jag skärpa mig. Jag ska jobba lite mer effektivt, på lite kortare tid, med lite bättre resultat. Detta ska jag såklart göra, på bästa tänkbara ekologiska sätt, utan att slösa pengar. Jag ska göra karriär, men utan att trampa på några tår, eller verka alltför framåt och påstridig. Om jag skulle tjäna mer pengar, skulle jag placera endel på ett förnuftigt sätt, och skänka resten till de behjärtansvärda ändamålen, på ett rättvist sätt,såklart. Och jobbet ska aldrig nånsin få ta tid från barnen.
Jag ska vårda mig själv också.Ta hand om själen, inte så att jag kan kallas för flummig, utan på ett lagom sätt som inte tar tid från barn, hushållsbestyr eller jobb. Eller vänner och familj, för den delen. Jag ska förverkliga mina drömmar, men inte heller det på bekostnad av ovanstående, så att jag kan kallas egoistisk.
Det kan tyckas som om jag har höga krav på mig själv,måhända.Men när jag hör hur folk runtomkring mig, och ibland jag själv också, pratar om andra i vår närhet,och är snabba att döma, så är det ju precis såhär.
Hjälper ju inte hur man vrider sig, så har ju folk nåt att klaga på.
Ärligt talat, så gör vi det mer eller mindre allihop. Har åsikter om hur andra borde göra eller vara.
Jag kanske försöker göra det som står här ovan. Kanske.
Eller så struntar jag i det, och försöker hålla mig till en enda sak. Att inte ställa de kraven på nån annan heller.
Att lova eller inte lova.
Men jag tycker,för varje år som går, att man blir lite klokare.Får lite mer insikter,förstår saker lite bättre, förändrar sina värderingar en liten smula.
Eftersom jag så passligt fyller år i slutet av året, så sammanfaller nya år med ny ålder,vilket gör att det känns lite...tja, som man vänder blad på nåt sätt. Startar upp igen, men med nya förutsättningar.
Jag har en bra magkänsla för detta år.Jag hoppas och tror, som den optimist jag är, att det ska bli bra. Om man får välja mellan att tro det värsta, eller det bästa, väljer jag det senare. Det kanske slutar med en krasch, men man är åtminstonde glad under tiden :) .Kanske jag ska lova att fortsätta vara optimist?
Igår sa nån till mig, att "du är svår att leva upp till".I betydelsen järmföras med. Jag måste säga att jag har funderat jättemycket på det, för det var märkligt tycker jag. Jag ser mig inte som nån någon öht borde jämföras, eller jämföra sig själv med, utan snarare tvärtom. Jag jämför mig, mer eller mindre frivilligt, men en mängd olika mänskor hela tiden, allihopa bättre mänskor än jag själv, använder dem som måttstock för att ,inte tävla med dem, utan få ett mått på mig själv på nåt sätt.Alla olika roller man har, har man ju nån sorts förebild för. Åtminstonde jag. Nån som är en bra förälder, en god vän, en kunnig yrkesman/kvinna,en kapabel politiker, u name it.
Men att någon skulle använda mig på samma sätt känns smickrande såklart. Och på samma gång lite som om jag borde förklara att jag inte alls är sådär rysligt bra som jag är rädd att hon tror,utan bara ett helt vanligt, ynkligt litet knytt. Att det hon tror sig jämföras med är en illusion.
På min höggaträff för några år sen, diskuterade vi nåt liknande. vi konstaterade att alla hade nån de tyckte var coolare, smartare,sötare populärare osv.och att det gick lite rundgång i det.Det fanns inte en person som alla hade på "topplistan" utan A tyckte att B var cool,som tyckte att C var det, som tyckte att D var det,som tyckte att A var det. Typ. Och även då konstaterade vi att det var nåt av en illusion det där, med vilka roller och egenskaper man tilldelar mänskor i sin närhet. Kanske det säger mer om en själv än om dem?
En spännande tanke.
Jag skulle kuna lova att jag inte ska tilldela folk roller de inte vill ha, kanske? Fast det kommer att bli jättekonstigt att gå runt och fråga alla. "Jag tycker du är en jättebra mamma, är det ok att jag tycker det?du får ingen prestationsångest eller så?"
Nä.Kanske det är bra att ha de där illusionerna ändå. Jag tror att man blir en bättre mänska av att umgås med mänskor som är bättre än en själv, som har de egenskaper man gärna vill ha själv. Det kan ju kanske smitta lite.
Även om det är en illusion.
