Citas vrå

 Man brukar kalla de här veckorna på våren för oxveckor, och jag antar att det har att göra med att det är långa,mörka veckor med bara trist vardag,inget skoj.

Idag känns som en ganska typisk sån där dag som man aldrig kommer att minnas, eller längta tillbaka till.Som bara går, i en trist grå lunk.

Har två intensiva jobbveckor framför mig, med mässa och konferenser,roligt men energikrävande, och energin är låg just nu.
Ni vet hur det ibalnd klumpar ihop sig med dåligheter och tråkigheter, jobbiga men hanterbara när de kommer en och en, förödande för livslusten när de kommer i gäng.Har haft en sån period nu, och skulle nödvändigt behöva lite vårsol och tussilago för att komma igen.

Men när man känner sig allmänt dissad av både omvärlden och högre makter, så finns allefall barnen där och muntrar upp.
Igår gicks igenom lite kläder som sorterats ut från garderoben, och mellansonen undrade om jag växt ur dem.
"Tycker du jag blivit tjock?",sa jag lite skämtsamt. "nej, du är inte tjock,bara...bred" blev svaret.
"ja, och så där mjuk i fläsket som en mamma" sa dottern.
Ja, det är alltid nåt.Duger man inte till nåt annat, så är man ju en kramvänlig,bred och fläskmjuk mamma allefall.