Citas vrå

Det är att kliva in i elden, att ge sig in i debatten om fornminneslagen,jag vet. Särskilt om man har min åsikt. Och inte ens är ordentligt insatt i frågan.
Men ibland måste man säga nåt, annars är man en liten lort, eller hur det nu var. Ni må kasta skit och skrika att jag är dum ihuvet, varsågoda.

Jag tycker att vårt förflutna är nästan lika viktigt som vår framtid. Jag tycker vår åländska historia, från stenåldersfynd till Julius Sundblom är en del av de vi är. Det är jag knappast ensam om, på Åland finns många byalag och föreningar som värnar om sin lilla del av historien. Pellas skeppargård, Albanus, Fibula är några exempel.
Men när vi kommer till Långbergsöda, händer nåt märkligt. Detta som åtminstonde i mina lekmannaögon är att betrakta som ålänningens vagga, ursprunget till hela vår öbefolkning, har väldigt lite värde i var mans hjärta, verkar det som. Det har gått troll i hela historien.

För X antal år sen, fanns i Långbergsöda en alldeles fantastiskt fin stenåldersby, där barn, vuxna, turister- alla kunde uppleva en liten del av vårt ursprung, åka sälskinnskanot, laga mat över öppen eld, leka stenålderslekar. Ett fantastiskt upplägg, som man hade kunnat utveckla hur mycket som helst. Men av nån för mig okänd anledning, bestämdes (och det gjordes väl knappast av tjänstemän på museibyrån?) att allt skulle rivas?!
Jag kan bara anta att det var i besparingssyfte. Vad annars.

För några år sen började den stridighet ( i ett ganska gammalt krig, har jag förstått) som väl nu är inne i sitt andra slag, kan man väl säga, med att de då nyblivna ägarna till Glamilders ville bygga på sin tomt. Under den tidigare ägarens tid hade man från museibyrån gjort inventering av området, och där hade hittats otroliga mängder fynd. Så det kan inte ha varit en nyhet  för ägarna, precis, men liv blev det allefall.
Min uppfattning av hela den affären, är kortfattat så, att man ansökte om att få bygga,  från museibyrån sa man att en utgrävning måste göras först. Det ville inte ägaren stå för, så det gjorde museibyrån.Sen ville man i allefall inte bygga,och landskapet köpte hela rasket.

Tjänstemännen på museibyrån fick oförtjänt mycket skit av både den ena och den andra under den här tiden.

Nu började historien om igen då, med att en markägare tar sand från ett område på sin egen mark, och blir polisanmäld. Låter ju märkligt och befängt, om man råkar glömma bort det faktum att dessa markägare i de här områdena, har fått ersättning under mycket lång tid, just för att de inte får ta från dessa fornlämningar.I det här fallet var det markägarens son som , enligt uppgift, av misstag gjorde ingreppet.
Kan så vara, och då kan man ju tycka att det är märkligt att någon som bott och vuxit upp i detta område lyckats undgå att höra talas om dessa områden och dessa ersättningar,förståss.Det är väl svårt att svara på, och synd var det ju att inte någon upplyste om detta innan den stackars mänskan satte sig i traktorn då.
Men ,som åland är fullt av handlingskraft, ibland, så drar nu ett riktigt uppbåd igång. Hela byn vill sälja sina marker till landskapregeringen, de vill inte registrera sina fornlämningar, och de vill kunna göra vad de vill med sin mark (som de även vill sälja, alltså).

Och jag kan inte låta bli att fundera på några saker. Dels undrar jag, om de som nu inte vill registrera fynd på sin mark, dragit nytta av den sänkta arealskatt man hade rätt till fram till 2005? Om man gjort det, har man ju i princip redan godtagit att man har lämningar på sin mark.
Jag undrar också hur många av dessa markägare som faktiskt har tänkt bygga nåt, och fått avslag på det pga fornlämningar? Att de inte kan bruka skogen får de ju ersättning för, och om man inte tänkt bygga nåt, vad är problemet?
Jag undrar lite över alla arga som nu vill sälja också.Det har varit mycket prat om många generationers hem, släktgårdar som man värnar om. Nu vill man sälja dem. De som köpt mark och boende i området är också arga, men tog de inte reda på vad som gällde när de köpte? Det gör man väl?

Nog är det mycket onödigt trassel på LR i frågan, det kan jag hålla med om. Men att museibyråns personal ska stå vid skampålen tycker jag är fel.
Deras uppdrag (från landskapsregeringen) är att bevara dessa områden.Punkt. Om landskapsregeringen bestämmer att nåt ska grävas ut, gräver de ut. Om landskapsregeringen säger att det inte ska grävas ut, gräver de inte ut. Mycket enkelt. De gör sitt jobb enligt uppdrag.
Museibyrån är ingen egen enhet med egen makt.Det är en byrå under Lr's utbildnings och kultur-avdelning,en av många andra.
Ansvaret ligger på Utbildnings och kulturavdelningen.

Sen kan man tycka si eller så om vikten av att bevara fornlämningarna. Jag tycker det är viktigt. Om jag var lycklig ägare till mark i Långbergsöda, hade jag gått runt och myst över alla stenbitar i blomlandet, gjort om ladan till ett stenålderskafe och haft stenåldersmiddagar för mina vänner. Men jag är ingen skogsbrukare, bara en "stenromantiker" .Är man skogsbrukare tycker man säkert tvärtom. Det får man göra.
Men man får inte bryta lagen.
Har man ett avtal där man åtnjuter ersättningar för att inte använda sin mark, och man bryter det avtalet. Då ska man väl betala tillbaka de ersättningarna, ganska självklart. Man har ju ätit kakan och vill ha den kvar,s.a.s.
Och det är ju möjligt att markägaren hade gjort det,betalat tillbaka, om man på Lr inte polisanmält, utan bara frågat snällt.Men jag tvivlar faktiskt.Och då är en polisanmälan helt rimlig, tycker jag. Ett måste, helt enkelt. Har man fått erättningar man inte ska ha, måste de lämnas tillbaka.

Om det nu är som tidningarna får det att verka, att hela Åland förutom museibyrån (och jag då) tycker att det bara är skräp, och inte värt att bevara, så ändra då lagen och låt folk gräva och bygga bäst de vill. Men så ser inte lagen ut nu.
Och om så skulle bli fallet, så undrar jag hur länge det tar innan nån markägare får snilleblixten att göra sig en hacka på att avyttra uppgrävda stenbitar.Som man inte gärna vill medge att man har, genom registreringen, men som man vill ha ersättning för. Och bortbgrävda så att man kan bygga nåt, ifall man får lust.